Lilla Svalan har pratat om bakning ett tag. Hon vill så gärna baka, och helst efter eget recept.
I går kväll gav jag med mig och lät henne hållas, efter vissa restriktioner (fråga innan du tar något dyrt). Och så gav jag henne samma förhållningsorder som min mor gav mig när jag var liten och ville hitta på ett eget recept. “Du måste smaka på det du bakat!”
Jag minns så väl glädjen och euforin. Nu skulle det minsann skapas storverk. Tänk om jag kom på världens bästa recept. Något som ingen annan tänkt på. Något som skulle sätta mitt namn i historieböckerna, eller åtminstone i kakböckerna, eller… kanske i alla fall i den där lilla blå, vältummade pärmen där mamma förvarade alla sina bästa recept.
Efter nogsamt övervägande blandade jag så havregryn, socker, salt och… ketchup (snacka om innovationer) och klickade ut små kakor på en plåt som gräddades i 175 graders ugn.
Jag kan ju säga att evolutionen har tagit mänskligheten framåt.
Lilla Svalan gjorde en smet av mjölk, ägg, en aning salt, socker, vetemjöl, kakao, vaniljsocker och bakpulver. Hon hällde upp smeten i fyra ugnsfasta formar och ställde in dem i ugnen på 200 grader. Det som var kvar av smeten delade hon och Guldgossen på med en så belåten min att jag nästan blev avundsjuk.
Sedan började äventyren i ugnen.
Först hände ingenting, sedan ingenting och sedan fortfarande ingenting.
Men så stelnade ytan på kakorna och började svälla upp som en liten kulle. Kullen växte sig högre och högre tills det liknade ett berg och plötsligt vällde det fram lava ur topppen på berget. Eller ja, kaksmet var det naturligtvis men det kunde lika gärna varit lava.
Lilla Svalan döpte snabbt sina kreationer till “Lilla Svalans vulkanbakelser” och dukade fram fat, skedar och glas för att vi alla skulle få en skön fikastund som avslutning på dagen.
Tyvärr var vulkanbakelserna i det närmaste oätliga. När lavan stelnat förvandlades den helt oväntat till gummi och lilla Svalan hade använt för lite socker för att den skulle kunna passera som smågodis.
Lilla Svalan var inte ledsen över resultatet.
-Vi har i alla fall haft trevligt! konstaterade hon sanningsenligt efter att vi skrattande försökt pilla i oss lite av den nya kakan.
Och den var tusen gånger godare än mina havre- och ketchupkakor som jag själv hittade på en gång för över 30 år sedan.
