När jag vaknade i morses bar jag med mig minnet av minst fyra olika drömmar.
I den första var världen härjad av krig, svält, sjukdomar och naturkatastrofer. Mänskligheten var på väg att dö ut och vi var bara cirka tusen individer kvar. För att rädda den spillra som var kvar beslöts att placera ut alla människor på andra planeter. Ungefär som ett Aniara-projekt (åh vad jag älskar språket i den “dikten”) men med skillnaden att vi sattes ut en och en i en främmande miljö. Hur smart det var att placera ut oss en och en om syftet var att föra mänskligheten vidare kan man ju fundera på, i vaket tillstånd.
För att inge lite hopp och förtröstan och för att vi skulle få uppleva i alla fall ett uns av mänsklig kontakt, så hade vi med oss en dataskärm där vi stod i kontakt med de andra utplacerade människorna. Vi kunde inte kommunicera med varandra, men vi såg varann. Tyvärr såg vi också hur en efter en av de utplacerade dukade under av svält, syrebrist, uttorkning eller olyckor. Inte särskilt uppbyggande eller hoppfullt!
Tanken var att man skulle stanna på den plats man blivit satt och vänta på att något positivt skulle inträffa.
Jag orkade inte vänta.
Jag stängde av min dataskärm och gick på upptäcktsfärd på min nya planet.
Marken var täckt av sockervadd så jag insåg snabbt att jag inte skulle svälta ihjäl i brådrasket. Planeten befolkades av långa varelser som var misstänkt lika de där kaktusarna man träffar på i öknen om man kör Nintendos Mariocart. De här varelserna verkade dock vänligt sinnade men var inte kommunicerbara.
Rymden var inte svart utan ljusblå och skön som en sommarhimmel. Jag kunde med blotta ögat urskilja de andra tusen planeter som resten av mänskligheten var utplacerade på.
Plötsligt fick jag se en enorm rymdstorm som drog fram genom intigheten. Den träffade planet efter planet och förvandlade de små världarna till brinnande klot som snabbt flammade upp och sedan blev små glödande stjärnor.
Snart var det bara min planet kvar. Jag var den enda levande människan kvar i universum, och nu började brinnande klot landa även på min planet. Stormen närmade sig. Jag hade bara en liten, liten tid kvar att leva.
Då vaknade jag.
