Häromkvällen läste jag ut senaste boken. Det var självbiografin “Om det så skulle kosta mig livet” av Margaretha Sturesson. “Om det så skulle kosta mig livet” är något så speciellt som en bok om en svensk sekt.
Jag måste erkänna att jag inte är något stor läsare av självbiografier. Jag läser för att koppla av, fly undan verkligheten och rensa hjärnan från dagens händelser så att jag kan somna snabbt och sova mardrömsfritt. En självbiografi bjuder oftast inte på den spänning och det lättflytande språk som jag vant mig vid i de deckare jag konsumerar.
“Om det så skulle kosta mig livet” är inget undantag. Det märks att Margaretha inte är någon författare. Hon skriver inte för att locka storpublik eller dra in pengar. Det snällaste jag kan säga om hur boken är skriven är att den innehåller en röd tråd – en klart lysande röd tråd. Och den är skriven i kronologisk ordning och därför lätt att hänga med i.
Språket i boken är allt annat än innovativt men det finns varken syftningsfel eller andra oegentligheter och det har flyt. Berättelsen kunde gjorts mycket mer spännande och intressant om Margaretha valt att göra djupare person- och platsbeskrivningar. Även de händelser som beskrivs har vävts in i en dimma som gör att läsaren inte riktigt bjuds in i berättelsen och lämnas märkligt oberörd.
MEN – Det här är en ärlig bok. Margaretha Sturesson har utgått helt från sina egna förutsättningar och skriver helt och hållet från sig själv. Det finns inget utifrånperspektiv som visserligen skulle kunna ge berättelsen lite tingeltangel och göra den mer spännande att läsa, men som också skulle förta något av legitimiteten.
För den som är intresserad av hur det kan gå till i en svensk sekt, och som nöjer sig med att få en enda kvinnas berättelse, kan jag rekommendera att läsa “Om det så skulle kosta mig livet”.
