Jag börjar ångra mig. Anledningen är att lilla Svalan ringde vid lunchtid och frågade om hon fick följa med en kompis hem.
-Inga problem, jag hämtar dig där! lovade jag vidlyftigt.
Nu sitter jag här, med huckle, svarta prickar och rosor på kinden, men jag saknar solsken i blick. Hur ska jag på ett trovärdigt sätt lyckas förklara för klasskamratens föräldrar att vi haft en tävling på jobbet, där ena grenen bestod i att vi skulle klä ut oss till påskakärringar, och att ingen annan än jag klädde ut sig, och att det alltid är jag som nappar på alla dumma upptåg, och att vi inte vann tävlingen, fast inte för att ingen annan klädde ut sig, utan för att vi missade på en annan, betydligt viktigare gren.
Hm…
Jag kanske inte behöver säga allt det där. Det kanske räcker med att jag sätter en papperspåse över huvudet.
