Det är så typiskt. Det händer nästan jämt och ändå blir jag överraskad varje gång.
Om några timmar ska jag sjunga på långfredagsgudstjänsten i vår kyrka.
Och i går kväll blev jag formligen överfallen av en förkylning. Den kom farande från det blå och bara slog till, med snuva, rinnande ögon och en röd, ond hals. Jag fattar inte riktigt varifrån den kom, för ingen i min omgivning är förkyld.
I morses när jag försökte somna om efter att lilla Svalan varit och väckt mig klockan sex, drog jag i mig nässpray för att rensa kanalerna. Effekten är nästan borta nu men jag kan fortfarande andas någorlunda ur ena näsborren.
Och till på köpet ska jag bland annat sjunga en sång jag inte kan. Jag trodde jag kunde den, att jag hört den förrut. Men när jag fick noterna insåg jag att det bara är första strofen jag hört, och att resten av sången är svår, med ologiska höjningar och sänkningar och omänskliga tonhopp.
Det här kan bli en riktigt rolig långfredagsgudstjänst… för de som lyssnar… om de är lagda åt skadeglädjehållet.
Nej, nu måste jag snyta mig igen och försöka sminka över min röda näsa och de blanka ögonen, hur man nu gör det.
