Zäta

Granne med vår båt ligger… en annan båt. På den här båten sitter det en stor uggla med flöjelhuvud som sakta vrider sig i vinden.
Lilla Svalan agerar fågelskådare en stund och vi förklarar att ugglan sitter där för att skrämma bort måsarna som annars tenderar att placera sina lämningar på kapellet.
-Men varför har dom satt upp en uggla när dom inte gillar fåglar?

Nu har vi sjösatt. Och det gick bra i år också, trots att det var lika spännande som alltid. En rejält tung båt bakom en i sammanhanget pyttig bil som ska lyckas hålla emot nerför den smala, hala båtrampen.

Efter lite knuff (från Förundersökningsledaren) och drag (från mig) och rephållning (från barnen) så låg så äntligen båten och flöt så flott i sitt rätta element efter att ha dväljts hela vintern under en presenning.

Motorn startade snällt efter andra försöket och spred genast ett svart os med doft av oljeblandad tvåtaktsbensin.
Lilla Svalan insöp ett djupt andetag och på utandningen suckade hon lyckligt:
-Nu luktar det Amadeus!

Amadeus i sjön.

Redo för lite bryggliv.

Lilla Svalan har fått en kompis.

Jag tror jag är på väg att bli maschokist.

Nu har jag varit hos sjukgymnasten för fottortyr hur många gånger som helst, och nästan varje gång ökas intensiteten ett snäpp. Från början ställde de in stötvågsmaskinen på 2.0 och nu är vi uppe i 4.0 på vänsterfoten och 3.6 på högern.

Det gör fantastiskt ont varje gång. Som om någon slår med en liten stålkula hårt, hårt, hårt på foten. Och det är ju faktiskt precis det som händer också!

Jag har mina knep för att stå ut med smärtan. Medan vänsterfoten får en omgång vickar jag på högerfoten. Vid lagom smärta är det bara tårna som rör sig. Gör det värre ont vrider jag runt foten i en cirkel och när sjukgymnasten hittar rätt punkt och det gör så där vansinnigt ont far hela benet i höjden. Sjukgymnasten och hans kollega brukar skratta och påpekar gärna att det är lätt för dem att se när träffar rätt. En gång vred jag så intensivt på foten att sjukgymnasten bad mig börja gänga åt andra hållet så inte foten skulle trilla av.

Så fort jag lägger mig med magen på britsen börjar jag andas. Långa, djupa andetag. In genom näsan och ut genom munnen. Jag koncentrerar mig på magen, att luften ska ner dit och fylla lungorna innan den tillåts vandra ut i rummet igen.
Den meditativa andningen fungerar finfint, de två första minuterna. Sedan brukar jag automatiskt gå över till en flåsande hyperventilering i ren överlevnadsstil.

I dag slapp jag dock hyperventilera eftersom jag uppfann två nya metoder; en för distraktion och en för koncentration.
I stället för att lägga fokus i magen, flyttade jag upp mitt medvetande till en punkt mitt i ansiktet, vid näsroten. Jag bestämde mig för att det var där jag var ”jag”. Det var där jag levde, så långt bort från fötterna att de nästan inte fanns.

Och när smärtan ändå blev för intensiv, när jag var tvungen att flytta ner i fötterna igen – så började jag sjunga.
Jag vet att det har forskats en hel del i sångens, och kanske framför allt körsången betydelse för det personliga välbefinnandet. De som tror sig förstå sig på hur vår kropp fungerar påstår att sången frigör endorfiner, kroppens egna smärtstillare.
Nu kan jag ge dem rätt. Och det behövs inte ens en kör. Det räcker med en enda liten bräcklig, flåsande stämma som varken håller takt eller ton.

Men varför påstår jag att jag är maschokist? Är det bara för att det är ett så roligt ord, eller gillar jag verkligen smärtan?
Nej, jag uppskattar inte att ligga maskvridande och hyperventilerande med svetten rinnandes och pulsen skenandes.

MEN, jag gillar den sköna känslan efteråt. När jag urlakad, urvriden, matt och trött, med dimmiga ögon och mosigt ansikte, sätter mig upp på britsen och känner endorfinerna som alltid är smärtans efterföljare, skölja över kroppen. Då mår jag bra. Det är så skönt. Som en befrielse, en lång suck i hela kroppen, ett kort rus utan baksmälla.

Jag har ny tid den 1a juni.