I morse tog jag bussen till jobbet.
Inte för att jag är en så stor miljövän och vurmar för det kollektiva.
Inte för att jag inte skulle kunnat ta bilen.
Nej, det var för att jag haft cykeln på reparation och har möjlighet att hämta hem den i dag.
Jag känner mig som ett barn när jag åker buss.
Det är spännande.
Jag tittar hela tiden ut genom fönstret och ser nya saker. Blommor som redan slagit ut, ett hästhinder som några fantasiridande barn satt upp i skogen, ett uterum som skulle behöva städas, en fasad som är nymålad i en för skarp färg, ett äpplträd som någon beskurit i förhoppningen att få äpplen men som nog är på väg att dö, en stor sten i en trädgård med en liten groda på toppen…
Och så pirret i magen när min hållplats närmar sig. Hur länge ska man vänta innan man trycker på pling-knappen? Ska man sitta kvar tills bussen nästan stannat eller ställa sig upp vid utgången och vänta under en kort stunds balansakt?
