I dag ska jag sjunga på en begravning. Kvinnan som avlidit var medlem i vår församling och de anhöriga har bett mig sjunga.
Jag måste erkänna att jag är lite nervös trots att jag inte brukar bli det annars.
För det första har jag aldrig varit i kyrkan jag ska till och jag är inte säker på att jag hittar dit (det ligger ute på landet någonstans). Jag vet inte heller om det finns ljudanläggning och utan mikrofon kanske jag inte hörs för även om jag kan sjunga högt så sjunger jag definitivt inte starkt.
För det andra så räknar de anhöriga med att jag kommer sjunga väldigt vackert. De hörde mig när jag och Förundersökningsledaren medverkade på en gudstjänst härförleden och det var efter det som de gärna ville att jag skulle sjunga på begravningen. Jag känner alltså en viss press och den har satt sig i maggropen. (Som om jag skulle ha en grop i magen. Min mage är mer av det konvexa slaget.)
För det tredje så ser jag ut som en servitris i min svarta kjol och vita blus och jag känner mig obekväm i en för trång BH. BH:n behövs dock för att jag ska komma i den vita blusen som egentligen är några nummer för liten.
Och för det fjärde misslyckades jag med makeupen i morse. Jag beslöt att lägga en diskret mejk i svart och vitt för att matcha kläderna. Lite rouge, en beigvit skugga under ögonbrynet och maskara. Men så hittade jag min gamla eyeliner och tänkte i ett obevakat ögonblick att jag skulle använda den för att dra ett tunt-tunt streck och liksom bara piffa till det lite.
Hur lätt är det att dra ett tunt streck med morgondarrig hand en alldeles för kort stund efter att man klivit ur sängen? Det blev ju sådär jag kan säga. Men med lite saliv på en tops lyckades jag sudda bort det värsta och täckte sedan över kluttarna med mörkgrå ögonskugga. Att eyelinern är allt annat än vattensäker upptäckte jag genast- och i dag regnar det! Har jag otur hinner allt det svarta samla sig till mörka ringar under ögonen innan jag tar min första ton.
