Jag tycker så synd om lilla Svalan att jag inte ens kan bli ledsen för att jag inte fått sovmorgon trots att jag är hemma och vabbar.
I natt körde studenterna runt i stan och gästade varandra. Det brukar innebära ett traktorsläp fullastat med folk och musik. Hög musik.
Tydligen bodde det glada studenter i närheten av oss även om ingen körde in i vårt bostadsområde. Jag hörde musiken genom de sommaröppna fönstren, och även genom de stängda fönstren när jag varit uppe och försökt skärma av lite ljud.
Jag säger ingenting om det. Att få sin nattsömn förstörd en gång om året är inte hela världen. Jag har ju för i all sin dar 364 andra nätter att sova ikapp på.
Men det var synd om stackars lilla Svalan. Hon hade verkligen behövt sin sömn.
I stället var hon nu vaken flera gånger i natt. Vid ett tillfälle var musiken så kraftig att hon trodde musikanterna skulle komma in genom hennes fönster. Jag förstår henne för jag trodde att de var precis utanför, ända tills jag kontrollerat att det inte fanns några studenter i vårt område.
Nu på morgonen är det äntligen tyst, men febern har hållit lilla Svalan vaken. Jag har ordinerat en kall avrivning i duschen och det har tryckt ner temperaturen till 39,1 grad.
Jag har en känsla av att det här kommer bli en lång dag.
