Man blir aldrig för gammal för att lära nytt!
I dag har jag till exempel lärt mig att även svarta små trädgårdsmyror bits. I alla fall när man river upp deras bon och ger dem anledning att anfalla i flock.
Jag har rensat bort allt ogräs från surjordsrabatten. Det var inte så mycket eftersom jag tillämpar grannens metod med täckodling. Det är inte snyggt men effektivare än jag trott. I surjordsrabatten växer blåbär, diverse vårlökar, en spretig magnoliabuske som behöver stöttas upp, en vacker syrenhortenisa och en hoper silverek och en murgröna som mot all förmodan lyckats överleva de två senaste vargavintrarna. I surjordsrabatten växer också ett myrbo, men bara ett litet ett.
Jag har också rensat bort allt högväxt gräs under äppelträdet, och passat på att beskära det, så här i början av JAS-perioden. Jag fick tyvärr inte bort gräsrötterna så det lär bli till att rensa igen ganska snart. Ska jag får bort dem måste jag samtidigt gräva bort taklöken som växer där och det vill jag inte. Man måste prioritera.
Ett myrbo hittade jag också, men myrorna var inte så ilskna så jag brydde mig inte mycket om dem.
Det var inte förrän jag tog ett rejält gräsryckartag under plommonträdet som jag övermannades av alla triljarder myrstackare. Det klart att de blev arga när jag förstörde deras bo med bara ett enda kraftfullt ryck, blottade en miljon flygmyror och en miljard myrägg – men att gå till anfall sådär! Det tycker jag ändå är en aning förmätet.
Det kryllade och kröp över hela armarna. De dök in i mina handskar och sökte fäste på mina regnbyxor.
När de dessutom började bitas gav jag upp och retirerade från platsen med ogjort uppdrag. (Jag kom visserligen strax tillbaka, utrustad med myrr…)
En timma senare hittade jag en myra krypandes på mina glasögon.
Strax intill stod en annan liten myruschling och skrek:
-Stryp henne Emil, stryp henne!
