Zäta

Vad ska man säga?

Det är helt ofattbart och ohyggligt. Jag tänker mest på ungdomarna på ön. All denna skräck. Att se sina vänner skjutas. Att inte veta vem man kan lite på. Att undra när mardrömmen skulle ta slut. Och hur?

Mina tankar går till vårt grannland i dag.
Men också till de svältande i Afrika.

Torsdag: Men var är den? Jag vet att jag såg en liten kvarvarande stump för inte alls länge sen, här i förrådet.
Leta, leta, leta.
Nej, den finns ingenstans. Jag får köpa nytt.

Fredag: Dyrt var det. 45 kr för 3 meter. Men nu ska här bindas!
-Älskling, hjälper du mig att smälla ner några stolpar så att jag äntligen kan binda upp magnolian och räta upp syrenhortensian.
Ösregn.
Oj vad det regnar. Fort in så får vi fortsätta i morgon. Jag ska bara se till att plocka in järnspett, yxa, sax och det där dyra specialsnöret för uppbindningen först.

Lördag: Nu har det slutat regna efter nattens och morgonen skyfall. Ut att binda vidare.
Var är snöret jag köpte då?
Leta, leta, leta.
Men det kan ju inte bara försvinna. Jag tog väl in det tillsammans med allt annat i går kväll?
Inte i förrådet, inte i garaget, inte i tvättstugan, inte i soporna i tvättstugan, inte kvar på gräsmattan kring surjordsrabatten eller på vägen dit.
Jag vägrar köpa nytt igen. 45 kr. För tre ynkliga meter.
Förundersökningsledaren hjälper mig att sno en rejäl uppbindningsanordning från våra andra träd och jag klipper bitar av ett rött luciaband till resten. Snyggt? Knappast!
Jaha, nu är det röda bandet slut också, och jag är inte klar.

Jag tittar ner på marken för att se så att det verkligen inte finns någon liten röd stump kvar, och vad ligger där, precis framför mina fötter?
Naturligtvis är det tre meter dyrt specialsnöre!