Zäta

Ett vanligt scenario i Zätas liv:
Zäta grejar med någonting, oftast med att diska. Hon är i behov av att lätta sig men upptagen med annat (disken till exempel) och väntar därför in i det sista innan hon slutligen är tvungen att rusa in på toaletten, slita av sig byxorna och dråsa ner på toalettstolen.

Under det där ruset ingår inte att stänga toalettdörren. Och varför skulle hon? Hon har bara familjemedlemmar runt sig, och de är förmodligen upptagna med sitt och kommer inte spatsera förbi den öppna toalettdörren under den lilla stund hon sitter där.

*

Har ni tänkt på vad mycket tid man lägger på jobbet. Jag är där nio och en halv timma varje vardag (utom på fredagar när vi slutar lite tidigare). Det är mer tid än jag lägger hemma. Vakentiden hemma en vardag är bara fem och en halv timma. Och det gäller bara om jag verkligen är hemma hela den tid jag inte jobbar. I går kväll var jag ju till exempel inte hemma på kvällen särskilt mycket.

Man skulle kunna säga att min arbetsplats är mitt andra hem, eller nästan första, om man bara går efter tiden.

*

Nu börjar ni säkert ana vad som hände mig på jobbet i dag.

Där man känner sig hemma kan det hända att man glömmer stänga dörren när man har bråttom in på toaletten.
Tack och lov att alla mina arbetskamrater, precis som hemma, är fullt upptagna med att sköta sitt, och inte har för vana att spatsera förbi öppna toalettdörrar.

Måndag morgon tidigare i veckan.

Lilla Svalan räcker fram ett meddelande från skolan. Det är dags att börja spela blockflöjt. Övningarna blir på tisdagar, kostar 200 kr plus 100 kr för noter, samling utanför klassrummet.

-Vad kul! utbrister jag.
-Vad INTE kul, kontrar lilla Svalan. Jag VÄGRAR.

Sedan fortsatte diskussionen om blockflöjtsundervisningen ända tills vi satt i bilen utanför skola och det var dags för lilla Svalan att gå iväg till fritidsfrukosten.
-Lilla Svalan, du SKA gå, så är det bara!
-Nej, du kan inte tvinga mig. Jag VÄGRAR. Jag tänker inte ens gå till skolan när det är blockflöjt om du försöker tvinga mig.

Demonstrativt satte hos sig tillrätta i sätet och rörde sig inte ur fläcken.
-Lilla Svalan! Blockflöjten är på tisdagar. I dag är det måndag!

Så slutade vår kontrovers med ett befriande skratt och i går var hon laddad att börja spela.

Det blev en ganska tuff dag i går. Barnen skötte sig exemplariskt och njöt av att vara ensamma hemma en stund, så jag hade inte behövt ha dåligt samvete för det, men jag var rejält urlakad när jag kom hem.

Städningen i kyrkan gick rätt smärtfritt också egentligen. Jag dammtorkade lister, hyllor och lite allt möjligt som kom i min väg. Vi var klara tidigare än jag vågat hoppas så redan halv nio var jag hemma.
Men då hade huvudvärken brummat i gång och jag känner dess efterdyningar i dag, trots migräntabletten till frukost.

I dag ska jag ta det lite lugnare. Lilla Svalan har bestämt sig för att sluta JiJitsun och har plötsligt inga kvällsaktiviteter inbokade alls. Jag tycker nog att hon borde hålla på med någon idrott men jag är för tacksam för alla inställda skjutsningar för att orka vara påstridig.

Jag är så trött av huvudvärk och förkylning att jag inte ens orkar gå fram på torget och prova min inprogramerade fyndarfunktion trots att det är onsdag.

Strax efter två ringer lilla Svalan från fritids och frågar om hon får gå hem till en kompis.
-Har ni bestämt det tillsammans med hennes föräldrar, frågar jag.
-Jaa då, allt är bestämt. Jag vet att det går bra, intygar lilla Svalan.
-Ja, då går det bra, säger jag.
Jag pratar också med en kille från fritidspersonalen och bekräftar att lilla Svalan på egen hand får gå hem till sin kompis.

Senare på eftermiddagen ringer det från fritids igen. Det är fritidspersonalen.
-Jag ringer bara för att informera om att lilla Svalan gick vilse när hon var på väg till sin kompis. En snäll man hittade henne och hjälpte henne hem till kompisen. Men hon var rätt ledsen så det kan vara bra för dig att veta vad som hänt.

Eftersom jag är en ganska lugn och oorolig förälder (i alla fall till en viss gräns) så fick jag inte hjärtrusning men jag skickade en tackbön till Gud om att det var en “snäll man” som hittat henne och inte en “dum”. I så fall kanske jag inte fått det där samtalet från fritids utan lilla Svalan hade varit borta.

Ännu senare på eftermiddagen ringer Förundersökningsledaren och berättar att han fått ett samtal från en av våra goda vänner. Lilla Svalan hade dykt upp utanför hans dörr, ringt på och sagt att hon gått vilse. Hon hade varit rejält ledsen men kunde telefonnumret till sin kompis så vår goda vän hade letat på hitta.se efter adressen och kunde sedan snabbt hjälpa lilla Svalan till rätt gata, som låg alldeles i närheten.

När jag hämtade lilla Svalan lyckades vi reda ut vad som egentligen hänt, och det var inte riktigt så farligt som det lät efter alla telefonsamtal under eftermiddagen.
Lilla Svalan hade kommit överens med sin kompis om att följa med henne hem, men de hade inte pratat med kompisens föräldrar. Lilla Svalan följde inte med direkt efter skolan utan stannade kvar på fritids en liten stund för att kunna “överraska” sin kompis.

Hon valde att gå på trottaren utmed den raka bilvägen från skolan. Det hade varit närmare att ta cykelvägen (där jag i min fantasi såg henne sitta vilsekommen på en sten och gråta) men hon ville vara säker på att hitta tillbaka till skolan om hon inte kom rätt till kompisen. När hon närmade sig kompisens kvarter insåg hon att hon inte visste var hon skulle svänga in. Hon blev skrämd av först en snok och sedan en ekorre och började gråta. Hon visste dock var hon befann sig och valde att gå hem till vår gode vän för vägledning. Hade hon inte haft turen att han jobbade hemifrån skulle hon vänt och gått raka vägen tillbaka till skolan. Vår vän hjälpte henne till rätta. Kompisens mamma ringde fritids och berättade vad som hänt, och de ringde mig. Vännen ringde Förundersökningsledaren som ringde mig…

…och jag satt på jobbet med myror i huvudet.