Klockan är strax nio på söndag morgon och jag har varit vaken i tre timmar. Det är verkligen slöseri med dyrbar sovtid.
Ryggen spökar lite för mig. Jag har inte jätteont men uppenbarligen tillräckligt för att inte kunna sova. Dessutom drömde jag att Guldgossen blev kidnappad. Efter två dygn stod han utanför dörren igen, med en bomb runt halsen. Jag minns inte från vilken film mitt medvetande hämtat den där bomben men det var en liten apparat med en snara runt halsen som skulle skära huvudet av honom om den utlöstes.
I handen höll Guldgossen en brev där kidnapparna krävde en miljon för att avaktivera bomben.
Vi gick till banken och lånade en miljon på huset med förevändning att vi håller på med altan och trädgårdsanläggning.
Vi överlämnade miljonen i en stålportfölj någonstans ute i skogen. Jag var hela tiden orolig att kidnapparna skulle blåsa oss och döda Guldgossen trots pengarna. Jag hade velat ta med Guldgossen ut i skogen för att kidnapparna skulle desarmera bomben på plats. Om den smällt av skulle någon av dem befunnit sig så nära att de också strukit med vilket skulle vara en garanti för att de inte lurade oss.
Men Guldgossen var tvungen att sitta hemma i köket och vänta medan Förundersökningsledaren var i skogen med pengarna. Jag satt tillsammans med honom och vi bara tittade på varandra, utan att kunna säga ett ord.
Guldgossen hade försäkrat mig att han inte sett en skymt av kidnapparna och inte visste var han varit och det gav mig lite hopp om att han skulle få leva.
Precis efter det avtalade klockslaget tog jag fram en avbitartång och klippte av vajern runt Guldgossens hals. Det var fruktansvärt spännande och skräckfyllt för oss båda men det gick vägen.
Ett tag senare, när allt var över, upptäckte vi att Guldgossens husnyckel var borta. Vi kom fram till att han haft den på sig när han blev kidnappad och att kidnapparna nu hade tillgång till vårt hus.
Jag tog i hemlighet kontakt med ett ökänt motorcykelgäng och skaffade mig en pistol. Natt efter natt satt jag i trappen innanför ytterdörren och väntade och en natt hände det.
Tyst och försiktigt vreds en nyckel om i låset, dörrhandtaget trycktes ned och en svartklädd figur gled in genom dörren. Med min ljuddämparförsedda pistol sköt jag honom omedelbart med pipan tryckt mot tinningen, precis som motorcykelmännen lärt mig. Jag tänkte också på att rikta pipan så att skottet inte skulle kunna gå upp genom taket om det till äventyrs skulle passera genom mannens huvud. Det var därför jag suttit i trappan och väntat, så att jag kom på lagom höjd.
Mannen dog omedelbart och jag tryckte en handduk mot skotthålet för att fånga upp så mycket blod som möjligt.
Sedan vaknade jag.
I drömmen hade jag inte inkluderat resten av familjen i min hämdplan och jag hade så vitt jag i vaket tillstånd visste, inte räknat ut var jag skulle gömma kroppen. Jag hade köpt klorin för att kunna tvätta bort blodet och skaffat plast att lägga i kofferten på bilen för att kunna köra iväg liket någonstans.
När jag vaknat låg jag först och funderade på hur jag lyckats hålla mina nattliga sejourer hemliga för Förundersökningsledaren, hur jag fått kontakt med motorcykelgänget, var jag skulle gömma kroppen och om klorin verkligen räcker för att dölja spåren efter ett brott.
Efter en stund insåg jag att det var ganska fåniga tankar och i stället tog känslorna från mardrömmen över. Min och Guldgossens skräck i köket etsade sig fast i känslocentrat ett tag.
Nu har jag skakat av mig ruskigheterna och mår bra igen, om man bortser från att jag fortfarande har lite ont i ryggen.
