Nu har det fasansvärt långa vintermörkret krupit ända ner till våra breddgrader och bereder sig för att hålla det som är min värld i ett maniskt stryptag ända tills vårljuset åter lyckas erövra dagarna.
Jag hukar under mörkret om mornarna. Vill ruska det av mig som ett dammigt täcke.
Men det har cementerat sin plats i min trädgård och sträcker sina tunna fingrar trevande utmed fönsterkarmen, på jakt efter en springa för att tränga in i mitt hem, i mitt hjärta.
Ännu har det inte fått grepp, ännu en vinter hoppas jag klara att hålla mörkret på armlängds avstånd. Jag tänder mina ljus i fönstren, på frukostbordet, och i själen.
I morse lyste en ensam stjärna i väster.
Stjärnan ska vara en hoppets symbol men när jag såg den rös jag, och förstod att nattens mörker har krupit ännu närmare. Nu överlämnar inte ens stjärnorna natten åt dagen, att förvandla till livgivande ljus. Nu håller de sig kvar på morgonranden, en aning starkare varje ny dag.
Om bara någon vecka kommer det vara mörkt när jag åker hem från jobbet. Billyktorna kommer bilda sitt sorgliga pärlband av ljus utmed vägarna.
Jag kommer vakna till mörker, somna till mörker, leva i mörker, andas mörker.
Själen saktar in och stagnerar.
Viktiga beslut skjuts upp tills ljuset är tillbaka, det vägledande ljuset, det vederkvickande ljuset.
I mörkret famlar jag, snubblar, faller.
Därför väljer jag att göra min väg lätt. När mörkret trycker mitt ansikte mot jorden väljer jag att blunda för svårigheter, jag orkar inte se dem. De finns inte.
Jag låter medvetet livet följa minsta motståndets lag och kanske följer jag strömmen, för att slippa simma med egna bentag.
Vad är det mörkret gör med mig?
Förkväver, håller inne, täpper till, förminskar, tillfångatar…
Borde jag kämpa emot, ta upp kampen, slå mig fri, vifta frenetiskt för att sopa bort mörkrets spindelväv?
Nej, jag orkar inte.
Jag väljer att bida stilla i stark förtröstan att ljuset vänder åter när tiden är inne.
