Zäta

Jag mår inte bra. Det är helt enkelt lite för mycket nu.

I natt låg jag vaken länge och hade ont i hjärtat. Jag fick övertyga mig själv om att det är “inbillelse” (som pappa säger) för att överhuvudtaget lyckas somna igen. Sedan sov jag oroligt och vaknade stup i kvarten.
Ett tag var jag orolig att jag skulle få en panikångestattack men jag slapp. Det är verkligen hemskt när hjärtat rusar, kroppen “försvinner” och man är övertygad om att man håller på att dö.

Jag tror att det bara är så enkelt att sömnbrist parat med lite för mycket att tänka på ger mig de här symptomen. Jag trivs liksom inte någonstans, känner mig alltid som om jag är på väg, kan inte slå mig till ro, kan inte samla tankarna…

Jag skulle behöva gå igenom en stor hög papper som väntar på köksbordet. Mycket kommer från skolan. En del gäller läger.
Det finns en ännu större hög smutstvätt som ska sorteras och tvättas.
Det finns ett lapptäcke som ska sys.
Det finns en jobb som ska skötas och som numera innebär större ansvar, som ska tas.

Det finns krav att leva upp till. De flesta har jag själv skapat.

Jag behöver sätta mig ner och andas en stund. Blanka hjärnan, trycka på reset. Samla ihop, bena ut och börja om.

Jag var ute och gick på lunchen igår. En liten sväng till stadshuset för att se en utställning som lilla Svalan bidragit till.

Jag gladde mig åt mina rejäla vinterkängor för det var isigt och halt överallt. Kängorna gjorde mig dock en aning övermodig och rätt som det var trampade jag på en isfläck och halkade. Med båda benen i luften och en farlig lutning mot vänster fick jag den där ilande känslan i magen som innebär att “nu skiter det sig”.
Kroppen fick dock eget liv när logiken kopplades bort. Jag slängde upp högerarmen högt i luften i ett kraftfullt vift och återfick så balansen.

Samtidigt sträckte jag mig i högersidan. Det gör ändå inte lika ont som en bruten handled skulle gjort eller än värre – förnedringen av ett fall…