Zäta

Idag ska det snöa 10 cm och en klass 1-varning har utfärdats för Vänerlandskapen.

Här är det strålande sol!

Nu kommer min lilla skrytstund. Alla människor borde ha någon plats, något sammanhang där de kan skryta om sig själva.
Jag är så lyckligt lottad att jag både kan orera i bloggen och glänsa lite på facebook.

Igår var jag och simmade igen.

Det började jättebra. Gott om plats i bassängen och lilla Svalans simglasögon. Jag såg lika bra under vattnet som över. Det var nästan så att jag glömde bort att sticka huvudet över ytan för att ta luft. Undervattensvärlden var så klar och fin att jag trodde jag kunde leva där.
Lugna, jämna, långa simtag transporterade mig från den ena kakelkanten till den andra och jag kände att idag – idag ska jag kanske nå målet med två kilometer på en timma.

Sen började bassängen fyllas på. Jag fick trängas med två långsamma tanter som dessutom envisades med att simma i bredd, och inte utmed kanterna så att jag hade chansen att simma om, utan så mitt i simfåran som möjligt för att verkligen täppa till alla möjligheter att ta sig förbi.
Sedan fanns där den vanliga blandningen av äldre frustande herrar som simmar så långsamt att det är ett under att de överhuvudtaget inte sjunker till botten. En av dem intog dessutom ryggläge och plaskade vitt och brett med armar och ben.
Efter en stund kom ett gäng snabbsimmande killar. Vältränade muskler, långbenta badbyxor i grälla färger, kroppar fullproppade med snygga tatueringar. De sinkade mig av tre anledningar. För det första la de självklart beslag på snabbfilen (det lilla mellanrummet i mitten där man kan simma fram och tillbaka och slippa harva runt i cirkel tillsammans med alla som simmar sakta). För det andra virvlade deras snabba rörelser upp bassängen och gjorde det trögt att simma i kölvattnet.
För det tredje hade de så välkoordinerade rörelser och smidiga kroppar att jag ägnade mer tid åt att ligga under vattnet och betrakta dem än åt att simma på.

När mina tvåtusen meter var tillryggalagda hade det gått 64 minuter. Då hade jag lagt in överväxeln de sista femhundra och allra högsta växeln de sista tvåhundrafemtio.
Mitt skryt idag handlar alltså inte om ett nytt rekord.
I stället är jag stolt över att jag jobbade hårt. Så hårt att jag var helt slut när jag stapplade upp ur bassängen. Så hårt att jag frös. Så hårt att jag var tvungen att stå en lång stund i den varma duschen och hämta andan. Så hårt att jag kom i samspråk med några äldre damer som skulle in och vattengympa…
…så hårt att jag inte var ute från omklädningsrummet förrän en av badhusets anställda sagt åt mig att de faktiskt stängt för dagen!