Zäta

Innan jag läste “Huvudjägarna“, som jag läste innan jag läste “Död Zon“, som jag läste innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag “Frukta inte” av Anne Holt.

Anne Holt är en författare som lägger ner både hantverksskicklighet och kärlek på att måla upp sina huvudpersoner. Ingenting är enkelt eller stereotypt.

Jag gillar också hur berättelsen får ha sin gång, utan att forceras eller hastas igenom.
Att sedan hela boken känns mörk och dyster tror jag är ett medvetet grepp från Holt. Det ger mig en grå och murrig efterklang som inte är så rolig men det är ett pris jag är villig att betala för att få läsa en bok som känns gedigen och genomarbetad.

Innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag Stephen Kings “Död Zon” och innan dess läste jag Jo Nesbö´s “Huvudjägarna”.

Huvudjägarna var fartfylld och bitvis spännande. Men jag ogillade att författaren lagt in flera komiska inslag som förtog känslan av thriller.

Jag har hört mycket gott om Jo Nesbö och hade sett fram emot att läsa boken, men jag blev en aning besviken.

I morse läste jag ut Björn Hellbergs bok “Då dagboken dog”.
Jag har läst några av Hellbergs böcker tidigare och inte riktigt fastnat för hans författarstil. Den är trevlig och lättsam trots att den behandlar mord, men både historierna och miljö- och personbeskrivningarna känns för grunda för att ge en gedigen läsupplevelse.

Det var samma sak med “Då dagboken dog”. Det kunde ha blivit en spännande berättelse. Hellberg kunde ha målat upp en mångfacetterad bild av en psykopatisk mördare, men nej. Det blir bara en trevlig anekdot av det hela. Boken är bara 264 sidor lång och har säkert sin publik bland de som önskar snabb och lättsam förströelse, men jag är nog för luttrad och läsvan för att nöja mig med så lite.