I morse läste jag ut Björn Hellbergs bok “Då dagboken dog”.
Jag har läst några av Hellbergs böcker tidigare och inte riktigt fastnat för hans författarstil. Den är trevlig och lättsam trots att den behandlar mord, men både historierna och miljö- och personbeskrivningarna känns för grunda för att ge en gedigen läsupplevelse.

Det var samma sak med “Då dagboken dog”. Det kunde ha blivit en spännande berättelse. Hellberg kunde ha målat upp en mångfacetterad bild av en psykopatisk mördare, men nej. Det blir bara en trevlig anekdot av det hela. Boken är bara 264 sidor lång och har säkert sin publik bland de som önskar snabb och lättsam förströelse, men jag är nog för luttrad och läsvan för att nöja mig med så lite.