När jag var liten var jag ibland mörkrädd. Att inte se och inte veta kunde framkalla diverse fantasifoster som bara motades bort av en moders ömma famn.
Jag minns den där gången när jag var nio år och trodde att kriget kommit och inte vågade väcka mina föräldrar trots att vi låg i samma rum.
Och jag minns det tillfälle då jag och Italiensystern lämnats ensamma hemma en kväll. Då var jag äldre, kanske tolv-tretton år. Vi hade gjort det lite mysigt för oss och ätit kvällsmat i köket medan vi lyssnade på musik. Sedan la vi oss i var sin soffa och tittade på TV. När mörkret sänkt sig och TV-programmet inte längre var lika intressant hörde vi plötsligt ljudet… Vi stängde av TV:n och låg stilla och lyssnade. Vad var det som lät? Med viskande röster diskuterade vi oss fram till att det måste vara en eller flera män (förmodligen mörkklädda och mycket farliga) som höll på att med hammare eller slägga försöka sabotera maskinhallen.
Vi blev livrädda!
Vad gör två små flickebarn som lämnats ensamma hemma med en, två… ett dussin vildsinta karlar som alla ser ut som Pippi Långstrumps pappa?
Vi fortsatte viskande att överlägga och eftersom jag var äldst och oförståndigast erbjöd jag mig att införskaffa en styck kökskniv att försvara oss med.
Ingen av oss vågade kika ut genom vardagsrumsfönstret. Jag gled ner från soffan i en mjuk, kattliknande rörelse och tog mig sen medelst ålning till köket. Vid tröskeln stannade jag upp och spanade av omgivningarna. Det dunkande ljudet lät närmare. Det ekade dovt och hotfullt i köket. I köket.
Jag la huvudet lätt på sné och försökte lokalisera de taktfasta slagen. Från min position på golvet lät det som om de kom någonstans uppifrån. Från hyllan på väggen. Där bandspelaren stod. Där bandspelaren för länge sedan spelat klart sitt kasettband som nu hakat upp sig och stod och dunkade som ett dussin Pippipapppor med släggor.
Som vuxen har mörkrädsla förvandlats till något annat.
Jag är inte längre så rädd.
Jag är arg.
I går kväll gick jag och la mig sist. Jag hade hållit mig vaken för att baka klart mina 48 muffins och låta dem svalna innan jag kunde lägga dem i påsar att förpassas till frysen. Familjen sov när jag smög uppför trappan till övervåningen och in i badrummet för ett möte med tandborsten.
När eltandborsten tystnat, sista droppen träffat det vita porslinet och kläderna hängde över badkarskanten i väntan på nästa dag, hörde jag hur någon gick i dörren mellan tvättstugan och korridoren utanför köket.
En normalt begåvad person skulle förmodligen tagit på sig kläderna igen och väckt sin bättre hälft för att begära förstärkning.
Men eftersom jag inte är mörkrädd utan i stället mörkarg klevade jag halvnaken nerför trappan i flygande fläng och tände upp alla lampor jag kom åt och kikade i alla skrymslen och vrår.
Ingen simpel liten tjuv ska minsann få lägga beslag på mina nybakade muffins!
Eller på något annat heller för den delen.
Jag rekommenderar nog inte att springa naken i ett väl upplyst hus under sena kvällar. Tack och lov att vi vi inte har några stora fönster ut mot gatan…
Och tjuven då? Ja, han bestod förmodligen av tallrikar, byttor och glas som duschade av sig inne i diskmaskinen efter dagens tjänstgöring.
