Åter hemma från Lindvallen och fyra fantastiskt härliga, roliga dagar i glada vänners lag. Det var länge sedan jag skrattade så mycket, sov så lite (det var ganska lyhört) och kände mig så avslappnad.

Vi for upp i onsdags, direkt efter jobbet. Efter att vi installerat oss i stugan och skrotat lite gick vi till en av restaurangerna och intog en sen och mycket efterlängtad middag. Jag åt något i stil med Cho Chi (wookad kyckling med färska grönsaker i kokosmjölk och röd curry) och de andra åt antingen thailändskt, pizza eller en rejäl köttbit.

På torsdagen tillbringade vi fyra timmar i äventyrsbad/spa. Jag simmade 3000 m. Först 1000 m på 30 minuter. Det var jag riktigt nöjd med, särksilt som motionssimmet var integrerat i äventyrsbadet och jag ständigt fick väja för badande barn och deras lekande föräldrar. Desstum, som en extra svårighetsgrad, blåstes det på med ett rejält bubbel med jämna mellanrum från en ca 70 X 70 cm stor platta på bassängbotten.

Efter de första tusen metrarna vilade jag i fem minuter (i väntan på att bubblorna skulle stanna av. Sen körde jag tusen meter till och det tog 35 minuter. Det gjorde mig lite besviken men i stället för att hänga läpp gick jag tillbaka till duschrummet med mina simglasögon och anslöt sedan till mina arbetskamrater och utforskade en riktigt skön utomhuspool med jättevarmt vatten, hårda duschar och en vägg pyntad med masserande jetstrålar.
Vi lekte också en stund i vågpoolen och låt oss forslas runt i en strömvirvel.

Jag kände mig ju inte fullt nöjd med min sista siminsats så som straff fick jag simma tusen meter till (denna gång utan simglasögon och med nosen mestadels över vattenytan) innan jag kunde avsluta med ännu en runda i den jättevarma utomhuspoolen.

På torsdagskvällen lagade vi tacos och spelade spelet “När och Fjärran”. Plötsligt var klockan halv två och eftersom den mest skidsugne av oss tagit reda på att skiduthyrningen skulle öppna klockan åtta och bestämt att vi då skulle hänga på låset, så var det bara att pallra sig i säng.

Sex minuter över sju vaknade jag på fredagsmorgonen av att någon snöt sig i rummet intill.
Tjugo över åtta var vi på plats för att hyra skidor och upptäckte att uthyrningen inte öppnade förrän halv nio. När liftarna drog igång vid nio var vi i alla fall bland de första upp i backen.

Det var sju år sedan jag åkte slalom sist och då slutade äventyret med att jag hade dödsångest och fick åka skoter nerför backarna.
Den här gången var det dock ingen som satte press på mig och jag kunde ägna tre och en halv timma åt att kava upp och ner i en alldeles lagom blå backe och alldeles för mig själv. Eftersom jag aldrig lyckats lära mig hur man reser sig på egen hand med skidor, slalompjäxor och allsköns vadderande klädsel så såg jag helt enkelt till att låta bli att falla.

När klockan började närma sig lunchdags insåg jag att jag inte skulle klara av att slaloma mycket länge till för jag hade fruktansvärt ont i hälsporrarna. Jag insåg också att det var ganska dumt att inte ha med sig mobilen för att kunna sammanstråla med resten av resesällskapet.
Det var bara att bita i det sura äpplet och plocka med sig skidor och stavar och pjäxa sig tillbaka till stugan och hämta mobilen. De andra satt i en våffelstuga och hade det skönt i andra änden av liftsystemet så jag åt en banan och spände på mig pjäxor och skidor igen och tog mig tillbaka till skiduthyrningen. Där lämnade jag tillbaka utrustningen och väntade en stund på de andra. Mina vanliga skor var vackert inlåsta i bilen och bilnyckeln befann sig i våffelstugan alternativt ute i slalombackarna.

Efter dusch och en omgång “Fråga Lund” åt vi middag i en sportbar. Därefter bowlade vi några timmar. Jag är inget bowlingess direkt men det är väldigt roligt och en och annan strike lyckades jag i alla fall få till.

Som avslutning på kvällen spelade vi TP “hemma” i stugan. Nu var vi tröttare än lovligt och klockan hann bli mycket igen. Lagom till att jag tagit mitt förnuft till fånga och gick och la mig kom jag dock in i andra andningen och var tvungen att ligga och läsa en god stund innan jag kunde somna.

I går for vi hem. Jag hade trott att vi skulle stanna till i dag men eftersom de flesta valde att åka hem en dag tidigare så gjorde jag det också.
När jag klev innanför dörren vid fyratiden mötte jag en väldigt förvånad Förundersökningsledare. Jag hade nämligen inte berättat att jag var på hemväg, inte ens när han ringde mig på mobilen och jag befann mig i höjd med Källby.
Lilla Svalan hade ringt mig på morgonen och gråtit av saknad och jag får erkänna att jag längtat en hel del efter mina telningar också även om resan var en riktig höjdare.

Så stort tack till företaget som bjöd på både resa och övernattningar!