Jag är en aning nedstämd.
Guldgossen är på cykelhajk runt Brommö. Han for i morse klockan halv sju och är tillbaka i morgon kväll vid sextiden.
Under den gångna veckan har Guldgossen inte haft ont i magen en enda gång.
Inte förrän nu, när han är på hajk.
Är det inte typiskt så säg!
Vid fyratiden i eftermiddag fick jag ett SMS där Guldgossen skrev att han har ont i magen, att utedasset är jätteäckligt och att han vill fara hem.
Jag ringde och pratade med honom och han pratade med en ledare och så kom vi fram till att han blir tvungen att stanna kvar på lägret.
Sista färjan för dagen hade nämligen redan gått…
I kväll har jag pratat med honom igen. Det magonda har gått över och Guldgossen kände inte längre behov av att komma hem i förtid.
Ändå gör det lite ont i mammahjärtat när jag tänker på min älskling som satt fast på en ö med magont och hemlängtan.
