Guldgossen var verkligen med och sprang på friidrottstävlingen i dag. Den onda foten skötte sig och det gjorde uppenbarligen även den andra.
Nytt personbästa blev det. 3.28 på 800 m. Bästa tiden när han övat hemma är 4.44.
Jag är extra glad för det visar att även min snälle lille gosse har lite tävlingsglöd och kämparanda i sig.
Jag hade annars noga inpräntat att det absolut inte gjorde något om han kom sist. Han skulle inte bry sig om de andras tempo överhuvudtaget. Bara fokusera på att hålla en så pass låg hastighet i början, att han orkade springa hela vägen. Det skulle bli pinsamt och skamligt om han blev tvungen att gå sista biten!
Guldgossen gjorde dock mer än bara tog det lugnt. Han låg bara en liten bit bakom tätklungan och hade till och med några bakom sig ända tills upploppet då han blev omsprungen av alla utom en.
– Så jag kom inte sist mamma, jag kom näst sist! rapporterade Guldgossen när jag ringde hem för att höra hur det gått i eftermiddags.
– Åh vad stolt jag är! Jättebra! Du är så duktig! jublade jag entusiastiskt.
– Det var en kille som sprang för fullt redan från början, men han svimmade efter halva loppet.
