När Guldgossen kom hem från en brännbollsmatch på Skogshyddan tillsammans med en kompis i onsdags kväll var han helt slut. Inte så konstigt eftersom han hade feber. 38,3.
Torsdag och fredag tillbringade han ensam hemma medan lilla Svalan var på läger och Förundersökningsledaren och jag jobbade. Han hade bara lite feber på torsdagen och ingen i går.
Natten till i går hade Guldgossen rejält ont i magen. Två riktiga knipattacker. Jag tillbringade några timmar med honom för att ömsom massera magen, ömsom berätta förvirrade historier och läsa högt för att distrahera honom från smärtan. Det gick väl sådär. Och det var verkligen inte kul att lämna honom ensam hemma i går efter den vaknatten.
I går kväll fick Guldgossen feber igen. 39,8. Han var verkligen kokhet. Men natten blev lugn. Han sov som en klubbad säl efter två ipren.
Halv sex i morse väckte han mig genom att sluddra någon ohörbart i sömnen. Jag hörde inte vad han sa och somnade straxt om.
Halv åtta var det dags igen.
-Hallå!
Jag trodde (eller kanske snarare hoppades) först att Guldgossen pratade i sömnen igen, så jag svarade inte.
-Hallåååå! Ett mycket uppfordrande och intensivt “hallå” som även väckte Förundersökningsledaren.
Och innan jag hunnit svara; ett nästan argt och rappt:
-HALLÅ!
-Ja? Jag ansträngde mig för att svara mjukt och moderligt trots att jag blivit väckt på min så länge efterlängtade sovmorgon.
-Vad ska jag göra? Guldgossens röst gränsade till det desperata och jag blev orolig att han drabbats av något mer elände än feber och ont i magen.
-Vad är det Guldgossen? Vad har hänt?
En ytterligt förvånad röst möter mig tvärs över allrummet.
-Ingenting…
-Men lägg dig och somna om då.
Den repliken visste jag visserligen att jag inte skulle ha något för. När ens son vrålar “hallå” över hela huset och sedan desperat undrar vad han ska ta sig till så kan det rimligtvis inte räcka med en uppmaning om att somna om.
Men det gjorde han.
Och han minns ingenting av vårt samtal.
Och han har inte någon feber heller.
