Först var det myrorna.
Sedan sniglarna.
Så kom rådjuren.
Och nu är fåglarna mina nya trädgårdsfiender.
Myrorna vann sin match. Jag har gett upp och låter dem få fritt spelrum mellan plattor, i rabatter och odlingar.
Sniglarna bekämpar jag morgon och kväll. Först samlade jag dem i en hink och hällde kokande vatten över dem. Numera klipper jag dem med sekatören och hivar in dem i skogen. Jag har tränat upp en snygg rörelse där jag klipper och kastar med ett enda kraftfullt knix.
Vallgraven runt potatislandet skyddar också mot de ovälkomna sabotörerna. Just nu är den bräddfull och även om Trädgårdsgrannen påstår att den inte hjälper så har jag i alla fall inte sett en enda simmande snigel hittills.
Rådjuren har jag skrämt bort med Rå-väck efter att de ätit upp blasten på mina nyplanterade jordgubbar. Karten lämnade de turligt nog och jordgubbsplantorna har återhämtat sig bra och skjuter redan fram nya blad.
Och så var det då det där med fåglarna.
Skatorna sitter i bigarråträdet och knipsar bort kart och kastar till marken. Jag har ett fågelnät men det är ändå så lite bär kvar nu att jag inte bryr mig om att hänga upp det. Trädet är ungt, bär lite bär och grenarna mår inte riktigt bra av tyngden från nätet. Jag har provat förut.
I morse konstaterade jag att den första jordgubben började rodna. En klädsam ljusröd färg kröp sakta över solsidan.
När jag kom ut igen vid lunch var allt det röda borthackat.
Eländiga fågeleländen!
Nu har jag klätt in jordgubbslandet med fiberväv. Fyra bågar i hörnen håller upp väven som jag sedan förankrat med små betongplattor vid backen.
Jag förväntar mig att sniglarna blir nyfikna och kryper in för att kalasa, men förhoppningsvis hinner jag plocka bort dem innan de äter upp de jordgubbar som finns kvar.
