Guldgossen brukar cykla hemifrån tio i åtta när han ska till skolan.
Klockan 07.42 i morse sa jag hejdå till både honom och den sjuke Förundersökningsledaren när jag for till jobbet.
En minut senare, i höjd med båtgården, fick jag plötsligt se att jag höll på att köra ikapp Guldgossen. Han hade sitt lockiga hår, sin svarta luvtröja och sin blå ryggsäck på sig. Jag var en bit ifrån honom eftersom jag körde på bilvägen och han höll sig på cykelvägen men jag närmade mig snabbt.
Tänk, det var första gången jag körde ikapp min son! Här gällde det att utnyttja tillfället.
Jag vevade ner fönstret, tutade en glad truddelutt med bilhornet och vinkade det värsta jag kunde ut genom rutan samtidigt som jag skrek:
-HEJ HEJ! HALLÅ! HEJ PÅ DEJ!
Killen på cykeln stirrade på mig men en blick som sa: “Borde jag ringa psykakuten?”
I samma ögonblick som jag såg hans förskrämda ögon insåg jag det orimliga i att Guldgossen skulle lyckats cykla nästan tre kilometer på minus sju minuter.
