I fredags fyllde Guldgossen tonåring.
Lilla Svalan hade planerat sin present långt i förväg. Guldgossen skulle få sitt favoritgodis.
För att ta reda på vilket godis Guldgossen gillar bäst, utan att väcka misstankar, satt hon en kväll och ritade sitt favoritgodis med bjärta färger. När hon var klar gick hon till Guldgossen och sa:
-Titta, vad fint va! Jag har ritat mitt favoritgodis. Men jag vill rita mer. Vad har du för favoritgodisar?
Dagen innan Guldgossens födelsedag tog lilla Svalan med sig mig och teckningen med Guldgossens favoritgodis som inköpslista till Willys och så fyllde vi en burk med choklad, colaflaskor, brio, gröna grodor och allt vad det nu var.
Guldgossen blev glad och tacksam över lilla Svalans omsorger när vi uppvaktade honom på födelsedagens morgon.
Och på eftermiddagen, när Förundersökningsledaren var och hämtade lilla Svalan på fritids, slumpade det sig så att Guldgossen cyklade förbi skolan och stannade till för att heja på sin syster.
Lilla Svalan passade då på att överlämna ett kort hon ritat och skrivit till sin bror och Guldgossen blev så glad att han gav henne en stor kram, utan att bry sig om sin status som cool tonåring.
Det är stunder som dessa som får mig att tro att jag inte helt förstört mina barn utan faktiskt lyckats med åtminstone en del av barnuppfostran.
