Ända sedan långt innan jul har jag odlat en surdeg hemma i köket. Den var lättstartad och har bubblat snällt dag efter dag. Ett tag bodde den i en glasburk i kylen men när det växt till sig fick den flytta över i min bästa Tupperwareburk och bo i skafferiet.
Surdegsbröden jag bakat har dock inte blivit något vidare. Jag har gjort stenhårda frallor, supersega tekakor och översaltade limpor. Det var egentligen bara första omgången ölbröd som blev riktigt bra. Och så senaste omgången valnötsbröd som i alla fall är fullt ätligt även om det är degigt i mitten.
Efter att ha läst på lite mer om surdeg fick “grundsuren” flytta in i den avstängda ugnen. Där är det mörkt och tyst och stilla och en aning varmare än i skafferiet. Flytten har gjort den gott och den har bubblat på ännu mer.
När jag kom hem från jobbet i går ropade jag till Förundersökningsledaren i köket att han skulle sätta på ugnen för att jag skulle kunna laga till torsk.
Efter en stund frågade lilla Svalan vad det var för konstig lukt hon kände.
Det var surdegen, och min fina dyra, icke längre tillverkade Tupperwareburk som ingick en dödlig förening av smält plast och överkokt deg.
Tack och hej surdegsgrej! Nu tror jag det dröjer innan jag försöker mig på surdegsbrödsbakande igen. Det är inte ens speciellt gott.
