På väg till jobbet i dag höll jag utkik efter öron. Närmare bestämt musöron på björkarna. Jag vill veta när det är dags att klippa rosen.
Ännu inga öron i sikte. Men jag såg något annat uppmuntrande.
Det var en liten dam som var ute och stavgick. Hon använde vanliga skridstavar och stakade sig fram med ett klipp-kloppigt ljud.
I handen hade hon en hundbajspåse men det medföljde ingen hund. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag fick genast intrycket att hon var ute för att ta rätt på det snön gömt och göra Lidköpingsborna en stor tjänst.
