Det skulle vara överdrivet att säga att jag börjar bli vidbränd, men jag vågar påstå att jag är fantastiskt trött, lite på gränsen till larvigt utpumpad till och med.
Jag sover för lite. Det är hela saken. Och har lite för mycket att göra för att hinna hitta ordentliga vattenhål.
Just nu sitter jag på jobbet och försöker andas i tio minuter innan jag ska hämta lilla Svalan och vår granne från blåsorkesterövningen. Klockan är tio över fyra nu och en stund före sex ska jag vara tillbaka framme på stan och göra en insats vid konfirmandfesten i kväll. Vi behöver inte laga någon mat, bara fylla på faten och diska efteråt, men det är ändå ytterligare en kväll som inte tillbringas i lugn och ro hemma.
Och i morgon missar jag lilla Svalans klassfotboll eftersom jag jobbar i Kaffestugan mellan åtta och tre.
Klockan fem är det sedan församlingskväll. Det finns en stor risk att jag inte kommer. Men jag känner mig ändå manad och kallad och en aning besvärad eftersom vår pastor pålyst mötet lite extra och vill att så många som möjligt ska vara där, delaktiga i de viktiga beslut som ska fattas.
På söndag blir det seriös vila! Allt annat är otänkbart. Kanhända går lilla Svalans klass vidare i klassfotbollen och då ska jag stolt och med glädje heja på henne i stället för att gå på förmiddagsgudstjänsten.
Alla “borden” och “måsten” och “skulle vilja” kan ta sig där solen inte lyser för jag är TRÖTT!
