Zäta

I fredags kväll var jag på fest med kollegorna.
Natten till lördagen hade jag en mardröm.

På parkeringen utmed Lidan, bredvid Pingstkyrkan, fanns ett vattenland med rutschkanor. Där lekte jag och mina kollegor Nageldrottningen, Coop och Gladlynt. Det berodde inte på att vi älskar klä oss i baddräkter och bikini, eller för att vi gillar vatten, eller ens för att vi är särskilt förtjusta i vattenrutschbanor.
I stället var det en skenmanör.

Bara några sekunder in i drömmen kommer en svävare farandes över torget i hög hastighet. Där i sitter mörkklädda män med svarta luvor som täcker ansiktena. Svävaren kör rakt mot älva och skulle ha fortsatt över kajkanten om inte vi fyra kollegor raskt och smidigt slängt ut en presenning som stannar upp dess framfart med en elegant stoppsladd.
Männen slänger över flera stora pengasäckar från bankrånet mot en av bankkontoren runt torget, till en väntande flyktbåt som ligger startklar med motorerna igång. Jag vet att hjärnan bakom rånet är min chef på jobbet. Han har planerat rånet i flera år och dragit ihop ett gäng vänner för att äntligen genomföra sin kupp.

Drömmen gör ett tidshopp och plötsligt är jag på fest med jobbet. Det är en ganska avslagen historia. De flesta av kollegorna saknas, jag har på mig mina vanliga kläder och stämningen är låg. Det blir inte bättre av att polisen kommer på besök. De har fått ett tips om bankrånarna och är på jakt efter vittnen.

Chefen och hans närmaste män har gömt rånarbytet i en gräsklippare. Den är stor som en åkgräsklippare men det är ändå en sådan man skjuver framför sig. Gräsklipparen är av någon anledning med på festen.
Coop och Nageldrottningen är med på festen och blir nervösa. Nageldrottningen mest. När polisen frågar runt råkar hon försäga sig så att poliserna förstår att det är något skumt med gräsklipparen. De undersöker den men pengarna är så väl gömda att de ändå inte hittar någonting.

När poliserna gett sig av tittar Sysslingkollegan på mig och säger:
-Zäta, har du inte dåligt samvete?
Sysslingkollegan är inte på något sätt inblandad i rånet. Han är för ärlig och renhårig för att någon ens ska kunna våga andas en stavelse till honom. Han är killen som hittar en femtiolapp på gatan och lämnar in den hos polisen, även om han vet att de aldrig kommer hitta ägaren och även om han vet att den som tappat sedeln inte kommer leta efter den hos polisen.
Och ändå har han på något sätt, förmodligen genom att avläsa min reaktion när poliserna kom, anat att jag är inblandad.
-För vad då? försöker jag fråga med en lättsam ton som skorrar illa mot den tryckta stämingen på festen.
-Men Zäta! Är det här verkligen du? Är det din stil?
Jag ler och försöker se oförstående ut men jag vet att han vet att jag vet att jag avslöjar mig genom en ofrivillig darrning i mungipan.
Men jag har inget sagt. Han har inga bevis.
Han är den, efter min familj, som känner mig bäst och vi respekterar varandra trots att vi är så olika. Men nu är det nog slut med det.
-Du vet vad jag menar. Jag trodde inte det här gick ihop med ditt liv som kristen.

Och sedan är den delen av drömmen över.
Nu befinner jag mig i ett mörkt limbotillstånd, någonstans mellan dröm och verklighet. Jag är bortkopplad från sinnesintryck och det är bara mina tankar och känslor som får utrymme. Det dåliga samvetet gnager hål i själen. Hur kan jag undgå att göra det rätta? Jag måste naturligtvis avslöja min inblandning i rånet och peka ut för poliserna var bytet är gömt.
Eller ska jag inte det? Om jag avslöjar de andra kommer jag åka på så mycket kompanistryk att jag förmodligen inte kommer ha några kroppsdelar kvar för polisen att sätta handfägsel på.
Och ändå är det jag gjort så fel. Så helt emot allt jag tror på och står för.
Men om jag berättar att jag gjort mig skyldig till medhjälp vid ett rån kommer jag dömas till fängelse. Hur länge då? Flera år. Och hur ska det då gå med Förundersökningsledaren och barnen? Jag kan inte lämna dem i sticket på det sättet.
Kan man vara kristen och rånare? Har jag hört talas om någon kristen människa som rånat en bank? Nej, möjligen om en rånare som sitter av sitt straff och blir kristen i fängelset eller längre fram. Inte tvärt om!
Fast om jag avslöjar min medverkan så kommer även mina kollegor åka fast. Nageldrottningen, Coop och Gladlynt.
Kan jag ha på mitt samvete att även de får tillbringa flera år mitt i sitt livs blomning, inlåsta undan sol och den näring som vardagslivet ger? Skulle inte tro det.

Och så är det ju det här med pengarna. När man är med och hjälper till vid ett rån, även om det så bara rör sig om att lägga ut en liten presenning vid rätt tillfälle, så får man del av bytet. Visserligen bara en liten, liten del… men det handlar ändå om 36 miljoner.

I drömmen är jag på väg mot beslutet att bara hålla tyst, låtsas som det regnar och låta tidens tand smula sönder både misstankar och samvetskval.

Men så vaknar jag till på riktigt. Och en vaken Zäta har uppenbarligen starkare samvetsröst än en sovande.
För vaken i natten ger mig skuldkänslorna ingen ro. Jag vrider och vänder på frågan. Hur skulle jag betett mig om det här var på riktigt? Skulle jag verkligen gått till polisen eller skulle jag låtit de fyra starka skälen lurat mig att framleva mitt liv i skuld och skam?

Och eftersom det är natt och hjärnan gör lite som den vill, så slår mig inte tanken att hela frågeställningen är onödig i sin absurditet.
För det första skulle jag aldrig tackat ja till att vara med om ett rån, för aldrig så många miljoner. Och för det andra skulle en presumtiv rånare aldrig komma på tanken att fråga.

Skön söndagseftermiddag utan några måsten. Det är sannerligen uppskattat!
Det är tomt på tankekontoret, torrt i inspirationstanken och tvärdött i kroppen. Jag är helt enkelt trött.

Helgen har inte varit riktigt lika lugn och fin som dessa eftermiddagstimmar.
I fredags stressade jag från jobbet till lilla Svalans konsert med blåsorkestern.
Sedan hämtade vi med oss Guldgossens väskor vid skolan innan vi ruschade hem för dusch och ombyte och paketfixning.
På kvällen var det personalfest hemma hos chefen. En osedvanligt lyckad sådan, även om jag avvek redan strax efter elva när Guldgossen ville ha hem mig.
Lilla Svalan har sovit över hos Pullan (en kompis) i helgen och Förundersökningsledaren var på paddelhajk fredag-lördag så det var bara jag och Guldgossen hemma.

I går hade jag min efterlängtade sovmorgon.
Det blev inte mycket bevänt med den.
Fram på morgonkvisten snarkade jag så illa att Guldgossen var tvungen att väcka mig för att få stopp på eländet. Då var klockan halv sju och sedan kunde jag inte somna om. Jag sov inget vidare på natten heller. Dels hade jag svårt att somna och dels drömde jag en mardröm som höll mig halvvaken en jobbigt stor del av natten.

Jag hade huvudvärk och kände mig allmänt eländig i går morse så jag låg kvar i sängen med en bok rätt länge, med avbrott för några toalettbesök.
Vid elva åt vi frukost, Guldgossen och jag, och sedan kom lilla Svalan tillbaka från sin övernattning.
Efter att jag fixat och donat lite här hemma tog jag mig mig barna på en shopingtur. Vi köpte sockar på torget, en T-shirt till Guldgossen och lite andra kläder till lilla Svalan på H&M. Vi sressade utan framgång igenom en skoaffär just innan stängning och sedan var vi i kyrkan och kollade upp vilket allergisanerat fika som behövde köpas till inför morgondagens servering.
Sedan for vi till Framnäs och tillbringade rätt lång tid på KappAhl och där hittade vi skolavslutningskläder till både Guldgossen och lilla Svalan. När även den klädbutiken stängde gick vi över till ICA och handlade det kyrkan behövde, och sedan blev det två papperskassar mat på Willys till familjen.
När vi kom hem gällde snabb matlagning för då hade det gått drygt sex timmar sedan förra måltiden. Tack och lov att jag inte har speciellt blodsockerkänsliga barn säger jag bara!
Efter middagen kom Förundersökningsledaren hem från sin hajk. Vi bytte några ord och sedan åkte jag och barnen igen. Lilla Svalan lämnade jag för ytterligare en natt hos Pullan och Guldgossen tog jag med till kyrkan där vi dukade lite inför morgondagen.
Väl hemma igen blev det en stund i trädgården med vattning och jakt på skalbaggar som börjat äta på vårt äppleträd, och sedan kvällsmat, lite TV-tittande på en stå-upp-komiker, tvätthängning och till slut sänggående när klockan närmade sig midnatt.

I dag gick jag upp kvart i sju för att hinna duscha och vara i kyrkan tidigt nog att hinna förbereda lite av fikat innan det var sångövning och sedan möte där jag var med och sjöng i kvartettsång och lovsång.
Efter gudstjänsten tag jag hand om fikat tillsammans med min grupp innan jag kunde åka hem till en god grillmiddag som Förundersökningsledaren fixat i ordning trots regn.
Nu är disken undanröjd även här hemma så nu blir det nog soffläge tillsammans med Dennis Lehanes “Patient 67” en stund.