Det klagas.
Det klagas på att jag bloggar för lite.
Härligt säger jag! Det betyder ju att det finns någon som faktiskt kikar in här emellanåt och vill ta del av mina ord.
Jag är lite bekymrad.
Bekymrad över att mina ord håller på att ta slut.
Facebook har tagit över och har ju inte precis en utvecklande effekt på ordförrådet. Det är mer “Hänger med bästaste polarna!!!!!” än “I dag har jag haft förmånen att få umgås med goda vänner. Vi har inte ägnat oss åt några speciella aktiviteter utan bara just umgåtts och njutit av varandras sällskap.”
Facebook är mer av snabba tryckningar på gillaknappar än nogsamt genomtänkta begrundande ord.
Många beskyller facebook för att bara vara yta, prestationer och stressframkallande “se vad duktig jag är”-uppdateringar. Det beror nog på vilka vänner man har. Och framförallt hur man väljer att läsa.
Jag ska göra ett litet test. Här och nu.
Av de 20 översta “inläggen” på min startsida är:
1 – en förfrågan om bärhjälp
1 – en uppdatering om hur det går med författandet av barnböcker
3 – delning av musik
3 – delning av kommande evenemang
2 – delning av bilder
1 – ren reklam
3 – inlägg från en skojfrisk språkgrupp
1 – delning av debattartikel
1 – kryptisk uppdatering som man inte förstår sig på
1 – personlig uppdatering om livet
1 – information om vänner som gratulerat andra vänner
2 – personligt och roligt inlägg
Inte ett enda inlägg av typen “I dag har jag promenerat två mil, bakat hundra bullar, besökt min sjuka släkting, kokat soppa på en spik, slutat tidigare för att kunna mysa med barnen och avslutat kvällen med att stryka alla makens skjortor. Dessutom passade jag på att rensa ut våra garderober och omorganisera alla köksskåp medan jag lyssnade på ljudboken “Förverkliga dig själv och bli en bättre människa.”
Det är faktiskt väldigt tunnsått med sådana statusuppdateringar. Och skulle någon av mina facebookvänner någon gång lyckas få till en sådan dag tycker jag sannerligen att de är väl värda att skryta om det!
Men som sagt – facebook handlar om att kortfattat beskriva vad det nu är man vill dela med sig av. Det är inte alls samma fokus på de rätta orden som man kan tillåta sig i en blogg. Och jag är rädd för att min verbala inkontinens har… botats.
