När jag cyklade till jobbet i dag höll gatukontoret på att
sätta upp orange snöstakar för att markera ut var de höga refugkanterna finns.
Jag suckade högt. Snöstakar är ett tydligt tecken på vinterns antågande. Jag
har väl egentligen ingenting emot vintern, men svensk vinter står i så skarp
kontrast mot T-shirtvarm Romhöst att jag ändå inte kunde låta bli att sucka.
Framför mig i öster gick en stormdriven sol upp, lika
orangegul som en mogen apelsin. Jag såg direkt att det skulle bli en blåsig och
kulen dag.
Så fel jag hade. I dag har solen slösat sin livgivande
energi ner på oss nordbor. Tyvärr har jag inte varit ute och njutit ens på
lunchen. I stället har jag hängt i köket och berättat om Roms skelett och
katakomber för mina kollegor.
