Den långa julledigheten är över. Sjutton dagars mental och fysisk vila som plötsligt resulterat i ett nytt år. Ett nytt år med nya uppgifter, utmaningar och överraskningar.
I går var första jobbardagen på riktigt länge. I alla fall den första avlönade. I söndags gjorde jag ett kortare dagsverke i kyrkan också och var där mellan nio och fyra för att först öva sånger, sedan duka fram kaffe, sedan medverka med körsång på mötet och sedan ta hand om disken efter serveringen.
Första arbetsdagen gick ganska lätt. Bättre än jag trott. Det var inte svårt att kliva ur sängen på morgonen eller hålla sig till tidtabellen under morgonbestyren. På arbetet gick det också bra att koncentrera sig och hålla ångan uppe. I alla fall fram till eftermiddagen då jag började “prata konstigt” (som mina barn säger). Jag påstod till exempel inför en kollega att jag sa “halleluja” i telefonluren i stället för “hallå”.
Hemma på kvällen var jag ganska trött. Jag gjorde inte mycket nytta och klockan åtta dunsade jag ner i soffan under värmefilten som jag fått av mina föräldrar i julklapp. Vilken fantastisk uppfinning!
I dag var det betydligt svårare att motivera sig själv till att gå upp när klockradion gick igång. Det underlättar att Förundersökningsledaren kliver upp en kvart innan mig för då får jag en liten förvarning om vad som väntar innan det är min tur.
Men jag sov inte så bra i natt. Jag vaknade flera gånger och tittade på klockan och ett tag drömde jag att jag var nära att missa bussen inför första dagen på gymnasiet. Sedan var bussen försenad och jag förde en lång och resultatlös dialog med chauffören för att försöka få honom att släppa av mig precis vid skolan så att jag inte skulle komma senare än nödvändigt i alla fall.
Nu är jag i alla fall i god tid på jobbet.
Lilla Svalan ska tillbringa sin sista jullovsdag tillsammans med ett par kompisar och jag har skjutsat henne dit nu på morgonen. Det gjorde att jag är allt annat är försenad till jobbet. Inget gott som inte har något gott med sig…
