Jag har sålt min bil.
Eller… Förundersökningsledaren har sålt min bil rättare sagt. Av en slump skulle man kunna säga om man är sån´t lagd.
Min Saab har sjungit på sista versen ett bra tag.
Batteriet är nästan slut och det är ett litet äventyr varje gång man ska starta den. Ska det gå vägen eller kommer startmotorn bara dra runt några orkeslösa varv och sedan tystna?
Avgasröret har lossnat åtskilliga gånger. Förundersökningsledaren har lagat det med smältlim.
Skärmarna, särskilt de främre, är så rostiga att de hålls samman av silvertape.
Handbromsen har lagt av. Det gäller att alltid komma ihåg att lägga i en växel när man parkerar, och helst göra det på plant underlag för att inte få svårt när det är dags att ge sig iväg igen.
Backen är nästan omöjlig att få i. Det krävs åtskilliga trixande försök, en stenhård fot på bromspedalen och ett krafttag runt växelspaken innan den motvilligt hoppar in i rätt läge.
När det var som kallast efter nyår, och låset till förarsidan frusit, ville sedan inte förardörren stänga sig ordentligt. Under en spännande färd hem från jobbet gled dörren upp några gånger.
Sista datumet för besiktning närmar sig och vi hade bestämt att skrota bilen innan dess. Förundersökningsledaren hade utfört det han är bäst på och tagit reda på att skroten i Götene nog skulle ge oss minst 500 kronor för bilen, bara den tog sig dit för egen kraft.
Sommardäcken hade Förundersökningsledaren tänkt sälja till våren och så hittade han en reparationshandbok som han köpt på sig i något av Saabens tidigare, lite piggare stadier av livet. Den satte han ut till försäljning på Blocket.
När en presumtiv köpare hörde av sig en kväll och undrade om boken fanns kvar, kläckte Förundersökningsledaren impulsivt ur sig: -Ja, och om du vill kan du få köpa en reservdelsbil också.
Det slutade med att mannen, som bara tänkt köpa en bok, fick med sig både bok, bil och sommardäck. Och vi slapp besväret med att köra bilen till skroten och att försöka sälja sommardäcken lite senare.
Numera åker jag buss. Ibland, om det är något särskilt, som när det var utvecklingssamtal för lilla Svalan i veckan, får jag låna Förundersökningsledaren bil till jobbet. Jag är inte odelat positiv till förändringen. Jag försöker tänka på pengarna vi sparar genom att bara ha en bil, på miljön som mår bättre av att jag åker kollektivt, på mina ben och lungor som kommer må bättre när jag så småningom kommer cykla till jobbet i vackert väder (för inte kommer det väl regna och blåsa något under våren!), men det känns ändå lite tungt.
Eftersom jag är uppväxt som bilburen ungdom, på landet, så känns det som en stor del av min frihet försvunnit tillsammans med bilen. Jag vet att det är fånigt. Vi klarar oss förmodligen gott med bara en bil. Vi bor precis intill en välfrekventerad busshållsplats. Jag jobbar på nära håll, centralt i stan. Barnen är tillräckligt stora för att själva kunna ta sig till och från skola och aktiviteter.
Men ändå. Den bilburna ungdomen har just förvandlats till en vanlig, tråkig, förvärvsarbetande tant.
