Zäta

Jag tror jag måste börja med att beskriva hur jag såg ut.

Mina gamla blåjeans var nedstoppade i de svarta sockarna som tydligt deklamerade att det var MÅNDAG (vem orkar lusläsa sockar när klockan ringer vid sextiden).
Den vita allvädersjackan, som numera har en dragning åt grått, särskilt vid ärmsluten, hade allt för bulliga fickor på grund av att nycklar och plånbok trängdes med vinterfodrade tumvantar.
Under hjälmen bar jag min grönspräckliga buff som jag trätt på som en balaklava för att skydda både huvud, öron, hals och haka. Som extra förstärkning mot hals- och hakköld hade jag naturligtvis knutit min vinröda scarf.

Redan på väg till jobbet i fredags morse, tyckte lilla Svalan att jag såg skämsig ut. Hon ville inte cykla bredvid mig genom vårt folktomma kvarter (ja, en liten granne mötte vi, men han såg inte nämnvärt besvärad ut. Kanske på grund av att han hade uppmärksamheten riktad mot sin brevlåda…) trots att jag då kamouflerat mina åtsnörda benslut med ett par svarta regnbyxor och täckt stora delar av den gröna buffen med den vita luvan från min tröja.

Tur för mig att lilla Svalan inte var med när jag cyklade hem, i ovan välbeskrivna utstyrsel. Hon kunde ha dött av skämsslag.

Själv skäms jag nästan aldrig för hur jag ser ut. Det finns så mycket värre saker att skämmas för. Att glömma hämta barnen på dagis till exempel. (Men det var så länge sedan sist att det nog borde vara preskriberat nu.)

Nåväl. Någorlunda glad i hågen styrde jag min DBS hemåt efter väl förrättat värv. Jag upptäckte direkt att den vind som så gynnsamt blåst mig till jobbet, nu gjorde sitt bästa för att förhindra min hemkomst. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna trampa på högsta växel och jag blev riktigt grinig när jag till och med var tvungen att växla ner från fyran till trean i höjd med Framnäs.

Där var där Förundersökningsledaren bestämde sig för att också hjälpa till att försena mig.
Mobiltelefonen ringde och min käre make undrade om jag inte kunde tänka mig att köpa en burk krossade tomater. Han höll nämligen på att laga lasagne.
Lasagne är väldigt gott. Väl värt ett litet stopp på Willys.

Fast besluten att det inte skulle bli mer än ett väldigt litet stopp låste jag cykeln utanför affären, klev in med stora och raska steg, drog mitt Willyskort och slet åt mig en självscanningshandenhet (det måste finnas något smidigare ord för den där pipmojen.) Eftersom jag bara skulle vara inne i affären en så yttepytte kort stund, och eftersom jag som sagt inte skäms för hur jag ser ut, så brydde jag mig inte om att knäppa av hjälmen och befria mig från buffen, eller dra byxbenen ur sockarna.

Men se där! Extrapris på tomatkross! Vilken tur jag har!
Genom att köpa fem stora tetror med tomatkross, i stället för den där enda lilla konservburken jag spetsat in mig på, sparade jag sju kronor.
Naturligtvis krängde jag av mig ryggsäcken (som jag visst glömt att ta med i min utseendebeskrivning) och lastade den full av tomatkross. Efter ett visst sjå med dragkedjan kunde jag hiva upp den på ryggen igen och kliva vidare mot utcheckningsstationen.

Där stod hon. Den där korta, ljusa med lockigt hår, som är några år yngre än jag men som alltid ser sådär sträng ut. Det skulle inte förvåna mig det bittersta om de blir avstämning nu!
Det blev det inte, men kassörskan lyckades ändå stämma av mig med blicken och jag noterade allt att hennes ansiktsuttryck pendlade någonstans mellan rått skratt och ifrågasättande.

Ut genom svängdörrarna utan att ha stött på någon som jag är mer än ytligt bekant med. Pust. Svettkänning under armarna. Siktet inställt på cykeln och vidare färd hem.

Då ringer mobilen igen.
-Hej! Kan du köpa lite mer béchamelsås? Den vi har kommer nog inte att räcka.
-Men jag har redan gått ut ur affären.
-Oj, är du så snabb?
(-Ja, du skulle bara veta…)
-Men då får vi väl klara oss med det vi har.
-Äsch! Jag går in igen.

Och så upprepas proceduren. Med enda undantaget att det inte var extrapris på béchamelsås. Eller, det kanske det var. Det var nog därför jag köpt den från början, och förlett Förundersökningsledaren i lasagnefrestelse.

Den ljusa, korta, med lockigt hår, hade ännu svårare att hålla sig för skratt när jag kom ilandes andra gången. Den där förvånade minen var dock borta. Min uppenbarelse var tydligen ingen överraskning längre.

När jag äntligen påbörjat min fortsatta färd hemåt upptäckte jag att motvind, uppförsbacke och en ryggsäck full av blivande lasagne drar ner tempot betydligt. Och framkallar diverse kroppsvätskor.
Det var inte bara svett som utsöndrades. Näsan fick för sig att börja rinna på bästa brusa-högre-lilla-å-manér. Jag hade varken näsduk eller papper tillgängligt. Det enda jag kunde komma på som skulle, om inte stoppa, så åtminstone fånga upp flödet, var att klistra en binda under näsan.

Jag kanske bör tillägga att även Zäta har vissa gränser. Jag följer faktiskt inte varje infall, oavsett hur genialt det kan verka.
Näsan fick fortsätta rinna och jag segade mig hemåt, ett tramp i taget.

När jag blev omcyklad av en kostymklädd herre med fladdrande byxben tänkte jag bara: Ja, det är väl ingen konst att trampa på sådär hurtfriskt när man inte har fem tetror med tomatkross för blott 27 kronor och en förpackning béchamelsås i ryggsäcken!
Att han balanserade en full ICA-kasse på styret la jag ingen vikt vid.