När jag kom hem från jobbet i onsdags gick jag raka spåret
ut i trädgården. Eftersom vitlök, rabarber, gräslök och perenner börjat grönska
igen efter sin vinterdvala var det hög tid att ge dem lite extra boost i form
av hönsgödsel.
Jag har köpt en säck pelletserad hönsgödsel som ska vara lätt
att dosera och mylla ner i översta jordlagret. Säcken har jag haft i flera år
och det tar inte mycket på den eftersom doseringen är så pass låg. Dessutom har
jag kanske inte varit så frekvent i användandet… och det där med att mylla är
ju bara jobbigt… för att inte tala om att dosera rätt…
Okej, jag erkänner – hittills har jag bara ströslat ut lite
gödsel på måfå i rabatterna och struntat i både dosering och myllande!
I år tänkte jag vara lite duktigare, och åtminstone krafsa ett
tag i översta jordlagret efter att jag slängt ut näringen.
Gräslökstuvan fick den första givan. Den behöver i och för sig inget gödsel för
den växer så det knakar ändå, men man måste ju försöka upprätthålla någon typ
av rättvisa som trädgårdsgeneral. Persiljan fick också lite grann, och den såg
definitivt ut att ha större behov. Jag hoppade över smultron och jordgubbar eftersom
jag läst att de inte ska ha någon näring förrän skörden är över. Annars växer bara
bladen och plantan struntar i att sätta bär.
Så gick jag över den mystiska kryddan som Förundersökningsledaren fått med sig
hem från en elektronikmässa (!) i Tyskland förra våren, den spinkiga vitlöksblasten,
lupinerna, fjärilsblomman, lökväxterna och den självsådda jättedaggkåpan i surjordsrabatten,
perennerna i entrérabatterna och så min stolthet – Herr Rabarb.
Herr Rabarb har redan visat sig på styva linan, trots att
han bara levt med fjolårets gräsklipp som enda sällskap. Jag experimenterade tidigt
med en svart hink över de första hjärnliknande knopparna och han svarade snällt med de mjällaste, godaste, rödaste stjälkar
jag sett och smakat. Nu är han dock avhinkad och börjar bete sig mer normalt.
Vid nästa varv i trädgården tog jag med mig handkultivatorn
och kände hur trädgårdsmänniskan i mig växte när jag gjorde den där eftersatta
myllningen. Jag var så i tagen att jag till och med myllade ner hönsgödsel runt
fikonplantan som bor i kruka i uterummet och nyss börjat avhärdas under
dagarna ute på altanen. (Fikonet tackade mig genom att raskt släppa igenom vattnet
jag försökte vattna ner gödslet med och lämnade fula bruna fläckar i fogarna på
klinkersgolvet.)
För att få ner hönsgödslet i jorden runt Herr Rabarb var jag
först tvungen att lyfta bort fjolårsgräset. Och under det tjocka torra täcket
hittade jag gott om daggmask, fin matig jord och – äckligt blekfeta larver. De är
tjocka som mitt lillfinger och 3-4 cm långa. Rumpan är genomskinlig och innehåller
svart bajs och längst fram sitter sex ben och ett litet ljusbrunt huvud med
alienaktiga käkar som trycks ut ur munnen när de ska till att äta något. Mig till exempel. Tack och lov att jag hade handskar på mig.
Jag samlade ihop kanske 30-40 larver och trampade ihjäl dem mot gräsmattan. Sen
ägnade jag hela kvällen åt att försöka ta reda på vad det egentligen är för
individer som kommit på besök från yttre rymden. Att det är någon slags
skalbaggslarver hade jag klart för mig, men jag ville gärna veta om det är vän
eller fiende jag har att göra med.
Efter att ha försummat den tidigarelagda torsdagsstädningen (torsdag kväll var den vuxna delen av Zätafamiljen och övade med bandet inför gudstjänsten på söndag) till förmån för
trevliga facebookgrupper, wikipedia, googelbilder och diverse trädgårdsforum
kom jag till den fruktansvärda insikten att det förmodligen är pingborrar som
flyttat in. De äter gräsrötter och ödelägger hela gräsmattor på en sommar och
är fruktade inkräktare på fotbollsplaner, golfgreener och… villaträdgårdar.
En vänlig själ i en vänlig trädgårdsinriktad facebookgrupp
hade vänligheten att maila mig några pdf:er med information om pingborrar, trädgårdsborrar,
ollonborrar, noshornsbaggar och grön- och olivskimrande guldbaggar och igår
var jag ute och rotade hos Herr Rabarb igen och fick tag i sju larver till. Efter
att ha studerat dem noggrant har jag dragit slutsatsen att det mest troligt rör
sig om guldbaggar. Men alla de där baggiga larverna är ganska lika så jag kan
inte vara helt säker.
I helgen lär Herr Rabarb få jorden så kringmyllad att jag
befarar att jag själv gör större skada på rötterna än några små larviga larvmunnar.
