Den här valspurten tär på min hälsa!
Jag är glåmigt blek och trött. Hjärnan segar runt i sirap och min vanligtvis så
rappa tunga känns som en anananasfrätt träbit.

Ändå måste jag sitta uppe och följa partiledardebatterna
kväll efter kväll. Det är så intressant, så givande, så… spännande. Så här i
sluttampen, de sista dallrande dagarna innan dagen D, märks det med all
önskvärd tydlighet att både parti- och programledare är trötta och slitna. Maskerna
krackelerar, tonlägen höjs, mindre önskvärda personlighetsdrag som annars
överskuggas av fokus och självbehärskning sipprar fram mellan de slipade
argumenten, och känslorna ligger närmare ytan.

Någon reagerar med att stänga av omvärlden och förhålla sig världsfrånvänd
och tyst för att inte avslöja att partiet inte jobbat fram någon politik i
många viktiga frågor, och för att överskyla den usla taktiken klagar hen som ett
gnälligt barn när debatten är över och menar att hen inte fått chansen att föra
fram partiets (i mina ögon icke existerande) politik.

Någon går i spinn och kan inte längre lyssna in sina meningsmotståndare
för att göra smarta motdrag utan hugger vilt på allt och alla och hela tiden.
Hen framstår som en rabiessmittad iller och avbryter och avbryter tills med-
och motdebattörer inte kan låta bli att småle och löjets skimmer sprider sig
över den överhettade lilla morrhoppan. (Och var är den sympatiske Fridolin när
partiet som bäst behöver honom?)

Någon kör ner buffelhuvudet mellan axlarna och antar en allt
rödare (rödare än den numera urvattnade partifärgen) ansiktsfärg när hen märker
att den egna argumentationen fastnar i klyschiga upprepningar. När
motståndarblocket blir allt för närgånget rinner den nedärvda aggressiviteten
över och hen tar till nävarna för att försöka hålla till och med en tilltänkt
förhandlingspart stången.

Någon stirrar på sina motståndare tills påsarna under ögonen
fladdrar i en fåfäng förhoppning att blicken ska se djup, uppfordrande och
förtroendeingivande ut, och inte hundlikt trött och uppgiven. Hen lämnar över
till yngre, piggare allierade att föra debatten och drar sig tillbaka med en
spelad uppsyn av statsmannamässigt lugn.

Någon känner sig osäker och lite rädd när de andra partiledarna
blir aggressiva och visar upp härskartekniker, och hen sparar därför sina
repliker tills det verkligen blir viktigt att föra fram partiets familjära ståndpunkter.
Mungiporna i den annars leende munnen hänger surt när hen inser att de stora
pojkarna inte gratis vill låta hen vara med och leka.

Någon lyckas inte längre kontrollera sitt temperament och brusar
upp när programledarna vill styra in en urspårad debatt på rätt linje igen. (Kanske
har hen förträngt att hen föreslår ordningsbetyg i skolan?) Hen talar
övertydligt och långsamt för att orden inte ska vinna kapplöpningen med hjärnan
och råka avslöja brister i den annars väl inövade retoriken.

Någon överger rikssvenskan och sluddrar in i en allt mer
tillgrötad dialekt (eller är det ett knep för att visa väljarna att hen
verkligen företräder ett parti som vill att hela Sverige ska leva?) och när
motdebattanterna vill köra över tar hen till det tunga artilleriet med en
kombination av berörda tårfyllda ögon, darr på överläppen och ett pekande
finger som till slut blir en hel hand.

Och någon… verkar inte reagera alls. Hen är lika godmodigt
inkännande, förtroendeingivande lugn och ödmjukt säker genom varenda debattfråga.
Hen levererar valrörelsens bästa oneliner (-Jag tror nog att du är det största
integrationsproblemet i Sverige, Jimmie Åkesson!) och utlöser ett beundrande
sus i min TV-soffa. Varför företräder inte hen ett parti som åtminstone har en
marginell chans att besätta stadsministerposten? Varför har hen och hens parti
åsikter som understundom fortfarande osar rysk kommunism? De förtjänar henom inte!

*

Och min kropp förtjänar lite sömn.
Sömntåget hinner passera stationen utan mig som passagerare medan valdebatten
pågår och när jag äntligen kommer i säng är jag för pigg och vaken för att
kunna bjuda in John Blund att göra mig sällskap.

Jag sällskapar med en bok i stället.
Dåligt val!
Det är en alldeles för lättläst bok och minuterna rinner i kapp med sidorna och
plötsligt är det mindre än fem timmar kvar tills jag måste gå upp och påbörja
den dag som i dag är.