I går var lilla Svalan och jag i Kaffestugan och jobbade tillsammans med min mamma och tre personer till. Det var skönt att vi var så många för vi hade oväntat mycket gäster. Jag erkänner att jag inte hade tro för så många fikasugna Lidköpingsbor såhär sista helgen innan löning, men jag hade tack och lov fel.

Jag fortsätter att yvas över min dotter. Hon är snabb och flink, tjänstvillig och har öga för vad som behöver göras. Jag är förresten stolt över sonen med. Han var så snäll och erbjöd sig att komma och hämta lilla Svalan med moppen. Och eftersom han kom lite tidigare än behövligt så hjälpte han oss att dammsuga innan han skjutsade hem lilla Svalan.

På kvällen var vi ganska möra, både lilla Svalan och jag. Det var fantastiskt skönt med ett varmt bad och sedan soffkrasch framför “Så mycket bättre”. Orups tolkning av Carolas “Främling” framkallade tårar i både mina och Carolas ögon, och säkert hos många fler. Annars är det främst Amanda Jensen som stuckit ut i årets omgång tycker jag. Hon har så otroligt mycket känsla när hon sjunger. Det slätar över att hon inte alltid sjunger särskilt rent.

I dag har Förundersökningsledaren och jag spelat och sjungit med Zätas Band i Missionskyrkan här i stan. Det är första gången Zätas Band spelar någon annanstans än i vår egen församling. Det var lite spännande att uppleva ljudbilden på ett nytt ställe och faktiskt svårt att sjunga i en lokal med så mycket eget eko. Jag var ute och svajade alldeles för mycket, speciellt på en av våra egna sånger vilket naturligtvis var väldigt synn, men jag får försöka inse att vi bara är glada amatörer som gör så gott vi kan.

Lilla Svalan har hängt med en av sina kompisar hela dagen och kom lagom hem till kvällsmaten. Då hade hon med sig nybakade lussekatter. Viken succé! Dessutom var det inga vanliga “katter” utan även grisar, snögubbar, flätor och fjärilar. Väldigt vackert och gott.

Jag ska försöka ta tidigt kväll och snart krypa till kojs. Jag har bara några sidor kvar i vår bokklubbsbok “Kvinnorna på stranden”. Det är ingen bok jag rekommenderar. Den är inte spännande, huvudpersonen är för diffust tecknad, historien skulle kunna vara ett viktigt inlägg i en viktig debatt men genom att författaren väljer att låta huvudpersonen inta jagform så stjäls fokus från den vinklingen. Det blir liksom varken hackat eller malet.

Innan jag kan gå och lägga mig måste jag bara röja lite i köket efter kvällsmaten, ta hand om noterna efter spelningen och mortla mig lite chilisalt att ta med som gå-bort-present till en kommande middag.