Trots att snön svept in världen i sitt vita, vackra täcke så ligger odlingslusten på lur i min själs gröna skrymslen.
Så när Granngården lockar med tio fröpåsar till priset av fem så måste jag ju naturligtvis gå dit på lunchen för att se om det finns något jag blir sugen på att odla.
Jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska fort att välja ut tio fröpåsar. Min trekvartslånga lunchrast skulle gott och väl räcka till både ett Granngårdsbesök och en efterlängtad matlåda (i går råkade jag ta fel i kylskåpet på morgonen och blev inte så glad när jag öppnade en låda potatismos – bara potatismos – klockan tolv).
Så fel jag hade! Hur kunde jag tro att jag skulle kunna skynda mig när det stod ställ efter ställ med tigerrandiga tomater, skönt späda sockerärter, purpurlila pionvallmo och rosigt röda rödbetor att botanisera i?
Nu sitter jag med X antal frön i väskan men ingen lunch i magen.
Och jag känner mig ändå sällsamt nöjd med tillvaron.
