Den här dagen har utvecklat sig till en sådan där riktigt tråkig, grå, hemsk, ledsam, värdelös dag som definitivt inte går till historien som en av de mer minnesvärda.
Det började redan i morse. Precis innan Förundersökningsledaren åkte till jobbet frågade han om han skulle kunna resa själv till USA och lämna mig och barnen hemma.
Inte för att vi bestämt att vi ska åka, men vi har börjat prata om det lite löst (precis som vi pratar om London, Paris, Thailand och Maldiverna). Förundersökningsledaren har avlägsna släktingar i USA som vi håller lite kontakt med, och vi har sagt att det vore roligt att ta med svärföräldrarna och åka och hälsa på dem någon gång i framtiden. För att få ihop det med alla inblandade (utom mig och barnen tydligen…) så är det lättast att åka under terminen men då kan vi troligen inte få skolledigt för barnen.
Jag blev inte så glad.
Visserligen kan jag förstå att Förundersökningsledaren frågade för jag är väldigt hemmakär och brukar få gruvlig hemlängtan när vi är borta mer än några dagar, men något hände när vi var på vår långresa till Bolivia. Plötsligt har jag blivit sugen på alla möjliga äventyrliga resor.
Ännu mer irriterad blev jag när jag råkade säga fel och kläckte ur mig att jag för i allsindar inte kan låta Förundersökningsledaren åka själv och titta på Niagrafallen!
Mina kollegor har tröstat mig med att jag ju kan kompensationsshoppa ett växthus, men jag har ändå inte riktigt kommit över själva frågan än.
Eländet fortsatte när lilla Svalan kom ner från sovrummet. Hon var så förkyld och hade så ont i halsen att hon egentligen hade behövt stanna hemma från skolan. Men eftersom det är nationella prov i dag, och väldigt svårt att få chansen att göra de där proven vid ett senare tillfälle, så släpade hon sig i väg i alla fall. Stackars lilla Svalan! Nu sitter jag och har dåligt samvete över att jag inte beordrade sängläge.
På jobbet har jag underpresterat å det vådligaste och bara lyckats boka ett enda ynkligt litet besök. Jag blir så frustrerad och irriterad när jag har sådana här dagar. Självförtroendet sjunker och trots att jag jobbat med besöksbokning i (jag tar fram miniräknaren och räknar efter för i dag är jag inte ens säker på att huvudräkningen stämmer) 20 år, så tror jag, i alla fall på ytan, att jag plötsligt inte kan boka besök längre. Jag vet att jag kommer tänka annorlunda i morgon, men i dag är i dag.
På lunchen var jag iväg till sportaffärerna i centrum för att leta efter en baddräkt till lilla Svalan. Hon har växt ur sin gamla och jag har vissa gammelmodiga idéer om att man inte går till badhuset och motionssimmar i bikini.
På Stadium hade de bara en liten rad med baddräkter. Alla var jättedyra. Den billigaste varianten kostade 249 kr och det skulle jag kanske kunnat tänka mig att betala – men då fanns det naturligtvis ingen i lilla Svalans lilla storlek.
Jag tittade in på Intersport också men det var lika illa, men ännu dyrare där.
Vem köper en baddräkt för över 500 kr, som ändå kommer vara urvuxen till hösten?
På eftermiddagen fick jag veta att biobesöket vi planerat med tjejerna på jobbet inte blir av i morgon kväll. Ledsamt! Jag hade verkligen sett fram emot detta! Vi skulle se “Femtio nyanser av honom” och den filmen gör sig nog inte riktigt lika bra i sällskap med till exempel min man. Det krävs lite likasinnade fnissflickor för att göra den rättvisa.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag var tvungen att slita mig från jobbet för att gå på toa. Eftersom jag inte dragit in så mycket pengar så vill jag helst inte ta tid till att kissa, men nöden har ingen lag…
Det tog dock inte särskilt lång tid – någon hade nämligen varit där innan mig och levererat stora A. Det luktade allt annat än hallon.
