Zäta

Helgen började med övning för Zätas Band i Studio T. Det var
en lyckad fredagskväll. Inte minst för att vi bokade in ett datum för ett
första försök att börja spela in våra låtar.
Vi gjorde om den nyaste sången (Du gör mig fri) en hel del. Trummisen fick Förundersökningsledaren
att spela gitarr i ZZ Top-stil (fast utan skägg) med en go baktakt, och övriga
musiker hittade också sina sätt att spela så att vi fick till ett rätt rakt och
rockigt uttryck. (När det väl blev dags att framföra sången i kyrkan på söndagen,
så trillade dock takten ur hjärnan på Trummisen och plötsligt så blev det i det
närmaste boogiewoogie i stället för rock. Publiken verkade uppskatta tilltaget
men jag föredrar nog ändå den variant vi övat in.)
När vi övat igenom de sex sångerna inför söndagsgudstjänsten gick vi in och åt
nybakat bröd hos Kapellmästaren innan Förundersökningsledaren och jag for
tillbaka till stan och hämtade Guldgossen från Kaj och stoppade om lilla Svalan
som tillsammans med sin kompis föreläst om Boliviaresan för alla andra tweenies
i kyrkan. Jag är ungefär hur stolt som helst. Det borde krävas mod för att som
12-åring våga ställa sig framför sina kamrater (Hur många kan de ha varit? 20?
30?) och visa bilder och berätta i en och en halv timma. Lilla Svalan verkar dock
inte ens haft en tanke på att man kanske borde vara nervös.

På lördagen tog jag mig en behövlig sovmorgon (ända till
åtta) och låg sedan kvar i sängen och läste Johan Persson och Martin Schibbyes
högintressanta bok om tiden som Kafkafångar i Etiopien.
Eftersom vi åt sen frukost kändes det onödigt med både stadig lunch och middag
så efter att lilla Svalan och jag cyklat till närmaste trädgårdscenter (mer om
det i ett tidigare, potatisrelaterat inlägg) lunchade vi bara knäckebröd och
utgången vaniljvisp med persikohalvor.
Barnen är det dock lite mer ordning på än vi vuxna. De klagade på den
sockerstinna lunchen och tyckte att det krävdes lite ”riktig mat” så Guldgossen
lagade i ordning snabbnudlar till sig och lilla Svalan. Det är inte mycket mer
näring i det, men som förälder måste man ju i alla fall uppmuntra initiativet.

Under lördag eftermiddag var Förundersökningsledaren i
kyrkan och hjälpte till att ställa in medhörningen inför kvällens
storbandskonsert. Jag skrev ner sångerna inför morgondagen, och mailade dem
till mediadatorn i kyrksalen så att mötesbesökarna skulle kunna följa med i
texten.
Sedan var det dags att ta itu med middagen. Jag lagade en enkel anrättning av lax
med teriyakisås, pressad potatis och till det bearnaise- eller avokadosås (det
var bara jag som åt avokadosåsen).
Jag fick lite oväntat bråttom med maten för Guldgossen fick besked om att han
skulle vara vid kyrkan redan halv fem i stället för sex som det var planerat.
Han skulle åka med ett födelsedagsfirargäng till Laserdome i Skövde.
Förundersökningsledaren hade naturligtvis bilen med sig till kyrkan men
Guldgossen eskade skjuts från en snäll kompismamma så det löste sig ändå.

Laxen gjorde sig riktigt bra med bara teriyakisås smetad på
toppen innan den fick gosa lite i ugnen. Nästa gång ska jag dock komma ihåg att
salta lite också. Såsen är visserligen salt i sig själv, men inte så salt att
det räcker till. Förmodligen vore det gott att marinera lax i teriyakisås och
kanske göra en wook. Det får bli en framtida middag för den som orkar diska
wookpannan.

När Förundersökningsledaren kom hem fick han äta upp
resterna från middagen medan lilla Svalan packade inför
inflyttningsövernattningsparty hos en kompis.
De är så härliga, barna! De tar varje tillfälle i akt för att kunna träffas och
mysa, leka (”Leker” kanske man inte säger numera, men jag tycker ändå att det
ofta är just det de gör.) och bara umgås tillsammans. Nu var den en tjej som
fått sitt rum renoverat och då passade på att bjuda in sju av sina vänner för
att fira denna tilldragelse. Allra bäst tyckte jag det var att de hade så
roligt att de inte ens hunnit titta på Melodifestivalen.

Vi skjutsade lilla Svalan till
inflyttningsövernattningspartyt och fortsatte vidare till kyrkan för att lyssna
på Nya Stadens Storbands 30-årsjubileumskonsert. Fastän vi var tidigt på plats
var den stora kyrksalen snudd på fullsatt och fler fyllde på efter oss. Som
församlingsmedlem blir man alldeles varm i hjärtat när man ser så mycket
människor i kyrkan. Värmen fortsatte även under konserten. Både rent fysiskt
från alla människor, men också från musikanterna i storbandet. De bjöd på en
konsert så full av spelglädje att det räcker till för flera veckor framöver.
När konserten var slut hade det gått gott och väl en och en halv timma, men det
kändes som tjugo minuter. Öronen protesterade en aning mot hög ljudvolym, spetsad
av trumpeter, trummor och tromboner, men kroppen och sinnet var saligt glada.

Guldgossen var färdigskjuten (Jag har glömt hur många skott
han fick ta emot men jag vet att han i alla fall råkade springa rakt in i en
vägg.) lagom till att sista tonen i sista trumpetsolot hade klingat ut. Vi hade
inga problem att vänta medan han for från Skövde och tog vägen via McDonalds i
Skara. Det finns så många sköna människor (som gästsolist Ingemar Olsson sjöng…)
och det är kul att ha tid att mingla lite och prata med folk man inte träffar
så ofta.

När vi kom hem hade jag inte fått nog av de musikaliska
intrycken utan landade i soffan och tog del av Melodifestivalen. Som vanligt
får de tävlande oftast oförtjänt mycket kritik i sociala medier. Jag härjar
mest på facebook och läser det ena inlägget efter det andra med värdeord som ”katastrof”,
”pinsamt” och ”fiasko”. Jag erkänner att jag allt som oftast delar de
uppfattningar som delas på facebook och jag är själv för snabb att döma, men
jag ska skärpa till mig och jag tycker framförallt att det är ett pinsamt
vidrigt fiasko när man uttrycker sig i så skarpa ordalag om någon som bara gör
sitt bästa.
Ställ dig själv framför TV-kameror som fångar din minsta min ur alla
upptänkliga vinklar, och bakom dem – Sveriges största publik som bara väntar på
att få att kritisera allt du gör, så får du se hur lätt det är att ta varenda
ton klockrent under stor nervositet, se lagom glad ut och göra coola rörelser
enligt inövat mönster – samtidigt!
Jag tycker faktiskt melodifestivalen har hållit en ganska hög allmännivå i år.
Det är inte så många falska toner, bottennapp eller andra irritationsmoment
inblandat.

På söndag morgon var vi i kyrkan klockan nio. Vi övade med
bandet i en och en halv timma och sedan for Förundersökningsledaren hem och
hämtade Guldgossen medan vi andra bad för gudstjänsten och gick igenom det
tänkta mötesprogrammet. Örslösa-C var mötesledare, för första gången inne i
Lidköping, och det blev ett sådär härligt, genuint, avslappnat möte som fyller
på energidepåerna och ger god eftersmak. Zätas Band skötte sig hyfsat. Jag har
inte hört någon inspelning efteråt, så jag kanske inte ska uttala mig allt för
bergsfast om min egen insats utan facit i hand.
Min mamma var på plats i kyrkan, och även min Skarafarbror och –faster. Jag
blev jätteglad när jag såg dem och kände mig som en tonåring som får visa upp
när hon gör något bra.

Efter mötet fick vi hjälp av Husbilsfamiljen att styra upp
middagen och köpte helt sonika med oss pizza, kebab och hamburgare hem. Sedan
fick vi en riktigt skön eftermiddag och kväll med strandpromenad och
bildvisning.

Och sedan var det kväll, och natt, och en ny vecka.

Nästa helg ska vi hitta på något helt annat.