Jag är just i färd med att göra ett riktigt fett, saftigt
avslöjande. Något som förmodligen kommer förändra din bild av mig för all
framtid. Något som omkullkastar allt du trott dig veta och vetat att du tror.
Håll i dig, här kommer det:
Jag använder snuttefilt när jag sover!
Jag minns inte riktigt när det började. Kanske var det i den
där vevan för många år sedan när jag sov lite dåligt.
När jag skulle till att somna fladdrade en fjäril i min bröstkorg
och gjorde mig orolig. En natt vaknade jag med panikångest. Åtminstone
förklarade läkaren på vårdcentralen att det var en helt vanlig panikångestattack
jag drabbats av, även om han aldrig hört talas om någon som vaknat av en utvecklad
attack. Hjärtat slog med maxpuls, det var svårt att andas, kroppen domnade bort
och värst av allt – jag var helt övertygad om att jag höll på att dö. Märkligt
nog tog ändå en sund del av mitt medvetande över och förklarade för mig att det
jag så starkt upplevde, inte var logiskt eller på riktigt. Jag väckte
Förundersökningsledaren och förklarade att jag höll på att dö, men att det nog
inte var så farligt, och lovade ringa efter ambulans om det blev värre. Jag
måste låtit övertygande för han somnade om.
Efter den första attacken, och besöket om fjärilen på vårdcentralen, fick jag
två nya attacker, med flera månader, kanske till och med år emellan.
Jag måste förklara att mitt minne är välsignat selektivt.
Jag tycks inte tycka att det förflutna är tillräckligt viktigt för att fästa
någon större vikt vid. Likadant med framtiden. Normalt sett oroar jag mig inte
i onödan. Ibland inte i nödan heller. Jag vet inte om det är så smart alla
gånger, men det är i alla fall bekvämt!
Därför minns jag inte hur lång tid det gick mellan de nattliga besöken av Herr Panikångest.
Inte heller när jag kom på idén med snuttefilten, eller ”trasen” som är den
allmänna benämningen i familjen Z. Det var förmodligen den där sunda delen av
mitt medvetande som jobbade vidare i det tysta och till sist kom ihåg något jag
läst och gjort.
Man ger en gosetrasa med kvardröjande doft från någon av föräldrarna (till
exempel en t-shirt man sovit i) till sitt barn, för att han eller hon ska känna
sig trygg och våga sova själv. Vi har provat med gott resultat på båda våra
barn.
Efter lite klarsynt tänkande kom jag fram till att jag sovit
som bäst när jag haft barnen bredvid mig i sängen. Då har jag koll och vet att
de mår bra och då kan jag sova gott. Alltså borde en snuttefilt som luktar Guldgossen
eller lilla Svalan fungera som trygghetshöjare för mig.
Jag valde en urväxt poliströja som Guldgossen haft, smög ner den under lilla
Svalans täcke över en natt och var nyfiken på om mitt undermedvetna skulle
lyckas konkurrera ut mitt medvetna tillräckligt mycket för att jag skulle kunna
somna och sova gott med den nya trasen i handen.
Måhända hör jag till de mer lättlurades skara.
Måhända var mina sömnproblem ändå över.
Men kanske, kanske, så har jag faktiskt kommit på något riktigt smart.
Jag skulle ljuga om jag påstår att jag alltid sover gott.
Men det vore en lika stor lögn att hävda att jag utan problem skulle kunna
slopa poliströjan som jag fortfarande gärna håller i handen när jag ska somna.
