Det finns mycket som kan störa en i livet. OM man är en
lättstörd person vill säga.
Om man försöker se vardagen med lite humor och möter verkligheten med glimten i
ögat så finns det i stället väldigt mycket man kan glädjas åt.
På bussen i morse satt jag framför två gymnasiegamla tjejer
och hörde deras konversation. De pratade inte så tyst så jag uppfattade
vartenda ord trots att jag befann mig flera säten bort.
Den ena flickan svor något alldeles vådligt.
Man kan inte annat än att imponeras av en människa som ledigt får plats med
tre-fyra svordomar i varje mening, och fortfarande kan föra ett begripligt
samtal.
När töserna gått av klev en äldre, parant dam på bussen.
Tänk er modellen som bakat bullar hela livet, gått med ansiktet nere i backen i
jakt på blåbär och svamp och som arbetat i ett stadigt tempo från klockan sju
på morgonen till klockan åtta på kvällen dag ut och dag in. (Åh, vad jag
beundrar dessa trogna människor som alltid är inställda på att göra sitt bästa
oavsett vad det gäller och som inte fäster sig så mycket vid yttre
omständigheter utan hellre fokuserar på att bidra med vad de kan. Min
erfarenhet är också att de oftast har vett att inte kräva mer av varken sig
själva eller sin omgivning än just detta – att göra sitt bästa utifrån rådande
situation. Vi borde lära oss mer av hur de tänker för att slippa den förödande
stressen och pressen som finns i samhället i dag, både på arbetsplatser och
hemma.)
Hon parkerade sin rullator och tog sedan plats i ett säte framför mig. Nästan innan
bussen börjat rulla ringde hennes mobil. (Min fördomsfullhet spratt till
direkt. En mobil i väskan hos en så gammal person!). Hon fiskade upp den ur
handväskan och vrålade:
-HALLÅ!
-JA, JA SETTER PÅ BÅSSEN!
-NÄ, JA SA JU TE LASSARÄTTET!
-SARU HÄMTA MÄK DÄLÅ?
-HA, HA. DÄ BLILA BRA!
Samtalet var över på mindre än en minut. Ändå hann jag fylla
på förrådet med innestående skratt när jag upplevde den sköna västgötskan
klinga i hela bussen.
