Guldgossen har snart åldern inne för att få börja övningsköra.
I går kväll var han, Förundersökningsledaren och jag på trafikskolan för att ta
del av den obligatoriska handledarkursen. Den började klockan fem och skulle hålla
på till åtta-halv nio. Vid sextiden serverades gofika i form av pepparkakor,
dubbla chokladflarn och en riktigt smaskig kanelkrans.

Jag förstår inte hur vi alla tre kunde vara så obetänksamma.
Där hade vi suttit och pratat om säkerhetstänkande (visserligen i trafiken, men
ändå) och ingen av oss hade minsta tanke på att kontrollera om det fanns något
mer än kanel i den där goda kransen.

En minut efter att Guldgossen ätit upp sitt fika tittade han
på mig och sa: -Det var nog nötter i den där.
Vi gick ut ur lokalen för att Guldgossen skulle få lite luft. Hans underläpp
svullnade en aning men det syntes ingenting på ögonen. Ibland när han fått en
allergireaktion har både läppar och ögon växt så ansiktet fått ett rent
groteskt utseende. Jag frågade om han kunde andas och det gick bra, men däremot
hade han svårt att svälja. När slemhinnorna svullnar så pass att det är svårt
att svälja kan man ju misstänka att andningen också kommer påverkas, så jag tog
med Guldgossen till bilen och så for vi raka vägen till Akuten.

På väg dit ringde jag 1177. Tidigare kontakter med
sjukvården har lärt mig att det är väldigt viktigt att föranmäla sin ankomst,
oavsett vad det gäller.
Det var 17 minuter telefonkö på 1177 och det skulle inte ta mer än fem att
komma till sjukhuset så jag la på och ringde i stället 112.

När Guldgossen var fyra månader gammal åt han köpegröt för
första gången i sitt liv. Då upptäckte vi att han var gravt allergisk mot mjölk
och körde snabbt in honom till sjukhuset i Lidköping. På väg dit slutade han andas
och Förundersökningsledaren ringde 112 som bad oss köra raka vägen in i
akutintaget och larmade personalen om att vi var på väg.

Det var drygt 15 år sedan. Rutinerna har naturligtvis ändrats
sedan dess.
Operatören på 112 upplyste mig om att de inte hade någon kontakt med sjukhuset
i Lidköping och så länge jag inte var i behov av någon transport kunde jag inte
få hjälp av dem. Men han menade i alla fall att det bara var att knacka på hos Akuten
så skulle de ta hand om oss.

Framme på Akuten hittade vi en knapp att trycka på för den
som var ”akut sjuk”. Vi tryckte, och fick en kölapp i handen. Guldgossen kunde
fortfarande andas så vi väntade snällt och eftersom det inte direkt var
högtryck därinne och vi inte hade någon före oss i kön, så dröjde det bara
cirka fem minuter innan vi blev mottagna i akutrummet.

Där fick vi veta att vi kommit fel. Sjukhuset är inte rätt
ställe för den som behöver några medicinska behandlingar. Sådana avancerade
saker får de inte ägna sig åt på Akuten.
I stället borde vi tagit oss till Jourcentralen. Den har legat i samma lokaler
som Akuten tidigare (tänk så smidigt för dem som, precis som jag, inte
frekventerar sjukvården tillräckligt för att hålla reda på vart man ska ta
vägen när man behöver hjälp) men för några år sen flyttades den över till
Ågårdens Vårdcentral.
Jag har suttit på jouren med Guldgossen en annan gång, efter en olycklig
närkontakt med jordnötsmuffinssmetsrester. Då var vi också en vända på Akuten först,
men då hade de så mycket att göra att de hänvisade oss till jouren för det
skulle gå snabbare att få hjälp där. Jag har dock inget minne av att jag fick
information om att de inte kunde ge mediciner på Akuten.

Det där med mediciner verkade inte vara helt och hållet uteslutet
i alla fall, för när sköterskorna tagit reda på att Guldgossen är 15 år och
därmed ett barn, som dessutom kanske höll på att förlora förmågan att andas, så
bestämde de sig för att i alla fall behålla honom lite grann.
Jag berättade att han behöver tio tabletter betapred för att häva allergichocken,
och kompletterade upplysningen med att det kunde vara bra att ha en
adrenalinspruta till hands om inte tabletterna hann verka i tid.

Innan några tabletter kunde förmedlas så var de i alla fall tvungna
att undersöka honom. Puls och blodtryck mättes medan jag passade på att gå ut
och parkera bilen ordentligt.
När jag kom tillbaka in från kylan hade Guldgossen fått flytta till ett annat
rum. Där satt vi och väntade en stund, oklart på vad. Guldgossen kunde
fortfarande andas, även om det var sämre med möjligheterna att svälja. Men tillståndet
hade i alla fall inte förvärrats så mycket att jag kände mig nödgad att vidta
andra åtgärder än att vänta in vilka fler påhitt Akuten kunde bjuda på.

Efter ett tag kom sköterskan in i rummet med en grönklädd
läkare i släptåg. Han presenterade sig artigt, förklarade att han var
barnläkare och började förhöra Guldgossen om orsaken till vårt besök. Jag
avbröt lite ofint för att be om akutmedicin till min son, men det var inte
särskilt uppskattat. Läkaren fortsatte att ställa sina frågor och började sedan
spekulera i vilka åtgärder som borde sättas in. När sköterskan fått nog av
svamlandet var det hennes tur att försöka bryta in. Hon markerade lite bättre
än jag och använde händerna för att visa att hon hade något viktigt att säga.
-Jag gör bedömningen att vi ska ge pojken tio tabletter betapred och en tablett
tavegyl! sa hon uppfordrande till läkaren.
Läkaren uppträdde som om han faktiskt hade svårt med andra auktoriteter än sin
egen och ändrade hennes beslut.
-Vi ger sex milliliter betapred, ingen tavegyl. Intravenöst.

Ordet ”intravenöst” gör mig lite nervös, för det innebär dropp.
Och dropp innebär nålar. Och nålar innebär stick. Och jag är stickrädd.

Nu var det visserligen inte jag som skulle bli stucken men
jag tyckte mig har rätt att bli nervös i alla fall. Dropp innebär nämligen även
förberedelser och förberedelser innebär att tiden går och nu var jag högeligen
irriterad på mig själv som inte tagit med Guldgossen hem och gett honom av den betapred
vi skaffade när vi skulle åka till Bolivia. Det hade gått så väldigt mycket
fortare än det här!

Sköterskan lyckades till slut med konststycket att övertyga
läkaren om att det finns betapred i tablettform och fick honom att skriva ut ett
akutrecept på detta. När han precis var på väg ut genom dörren ändrade han sig
och kom tillbaka och la till en tablett tavegyl också.

Och två minuter senare hade Guldgossen en tavegyl att svälja
och en liten medicinkopp betapredtabletter som snabbt löste upp sig i vatten
och fick vandra samma väg som tavegylen.

Jag uppskattar att vi var på akuten i 20-30 minuter innan
Guldgossen fick någon medicin, fast jag uppskattade det inte alls.

Vi satt kvar i väntrummet på akuten i en och en halv
timma medan allergireaktionen klingade av och Förundersökningsledaren gick
färdigt kursen och fick lära sig vad man ska tänka på när man ska börja
övningsköra.
Andra delen av handledarutbildningen får Guldgossen och jag ta en annan gång.
Men några lärdomar drog vi i alla fall av kvällen.
1. Ät inte något som kan innehålla nötter, även om det är väldigt gott.
2. Ha med dig allergimedicin om du trots allt äter något som innehåller nötter.
3. Om du inte har med dig allergimedicin – åk hellre hem än till Akuten om du har
bråttom.