I går hände något som sällan händer.
Jag var och klädshoppade tillsammans med Lilla Svalan!

Vi hade oddsen mot oss redan från början men lyckades ändå köpa det vi var
på jakt efter (och lite till…).
De dåliga oddsen bestod i tidsbrist. Jag slutar jobbet klockan fem och tjugo i
sex var vi tvungna att vara hemma och överlämna bilen till
Förundersökningsledaren som hade ett isrelaterat event inplanerat till klockan
sex.

Jag är inte så bra på att sluta jobbet i tid, men fem över fem låste jag i
alla fall dörren till kontoret. Då hade vi 35 minuter på oss. På de minuterna
skulle vi hinna ta oss från mitt jobb i rusningstrafik (jo, det förekommer
faktiskt trafikstockningar även i Lidköping, i alla fall på sträckan mellan
Rörstrandsbron och Framnäs) till köpcentrat där affären med störst
passningspotential finns, hitta, prova och bestämma oss för kläder, stå i lång kassakö
och titta på medan expediterna lär sina julvikarier hur pengaapparaterna
fungerar, sätta fast cykelstället på bilen, åka till Dalängsskolan och hämta Lilla
Svalans cykel som fått punktering för andra gången den här veckan och sedan
köra frustrerande långsamt bakom en krypande minibuss innan vi äntligen kunde
svänga av in mot vårt bostadsområde.

Mot alla odds så hade vi faktiskt hunnit hem i tid… om inte Kappahl klämt
till med ett ”Christmas Days Offer” och nu erbjöd alla kunder att köpa ”tre för
två”. Trots upplysande skyltar i taken upptäckte vi inte detta förrän vi krängt
på oss alla tjocka vinterkläder igen och tagit oss ut från provhytterna för att
närma oss kassalinjen. Eftersom lilla Svalans tröja kostade 399 kr och mina
glittriga byxor 349 kr så ville jag inte bara fiska upp ett par billiga sockar
ur korgarna framme vid kassorna utan verkligen utnyttja erbjudandet när det nu
fanns chans att fläska på med ett gratisplagg för nästan 350 kr.
Med imponerande beslutsamhet dök jag in bland klädställningarna igen och
nappade åt mig ett par svarta, helt normala byxor i både rätt storlek och
prisklass, hittade en ledig provhytt, bytte om, konstaterade att de passade,
bytte om igen och gick och ställde mig i den där långa kön. Under tiden var lilla
Svalan ute och satte på cykelstället på bilen.

När vi lämnat köpcentrat (det är så roligt att kalla Framnäs köpcentrum för
köpcentrum eftersom det inte finns mer än två mataffärer, en fiskaffär, två
klädaffärer och en skoaffär där, och så en blomsterbutik och en leksaksbutik
och en djuraffär, och någon fotvård också tror jag, och kanske något mer där
garnaffären låg tidigare, och just det, en heminredningsbutik finns det också,
och två restauranger och ett apotek, och så Rydéns stora klädaffär och Elon.
Äsch, nu var det inte roligt längre…) och satt i bilen på väg till skolan, undrade
lilla Svalan varför vi inte passade på att köpa något dyrare än ett par svarta
byxor till mig, när vi ändå fick “det tredje plagget på köpet”.
Jag förklarade då att det alltid är det billigaste plagget man slipper betala för
och tog ett målande exempel.
-Tänk dig att vi köper var sitt par trosor för 15 kronor styck och sen tar en
kappa för 1000 kronor på köpet. Affären skulle nog inte tycka det vore så kul
om vi kunde köpa allt det där för bara 60 kronor liksom.
Jag är inte säker på att lilla Svalan förstod min poäng. Hon kontrade nämligen:
-Mamma, 15 plus 15 är 30!