När jag cyklade hem från jobbet i går började det plötsligt snöa. Stora, platta, kritvita flingor dalade sakta ner över både mig och cykeln. Jag stannade förundrat upp, klev av mitt fortskaffningsmedel och ställde mig med ansiktet upp mot himlen och bara njöt.

Njöt med vemod.

Över att våren är så kort.
Över att körsbärsträden redan fäller sina lysande kronblad över den som råkar cykla förbi just när vinden leker runt bland grenarna i det stora gamla trädet som står precis invid vägen.