I kväll har jag gjort sushi tillsammans med min mamma och Falunsystern.
Det är lite pilligt att göra sushi.
Först ska man koka specialris med vinäger. Sedan ska man spänta upp en massa ingredienser. Och sedan ska man kleta riset på noriblad, rulla in fyllningen och limma igen med en sträng wasabi. Riset fastnar överallt, inte bara på noribladet. För att få det hela någorlunda hanterbart låter man skeden stå i ett glas kallt vatten och doppar skeden emellanåt.
Wasabi är en annorlunda kryddpasta. Den är stark som pepparrot men styrkan sprider sig inte i munnen eller klibbar kvar på tungan. Den sticker till precis där den landar, stiger sedan rakt upp i hjärnan, tar vägen ut genom näsan – och är borta.
Min mamma råkade lägga en extrastor hög med wasabi i hörnet på ett tångblad och strök ut det med fingret. Reflexmässigt slickade hon sedan av fingret – och drack raskt upp glaset med risvattnet för att släcka wasabielden som härjade i näsan.
Så roligt har jag inte haft på flera dar.
