Det gick bra att sjunga i förmiddags. Jag har bestämt mig för att sluta lova lägga upp sånger på bloggen, eller bilder, för det blir aldrig av. Men ni får tro mig på mitt ord – det gick bra.

I alla fall om man med “bra” menar långt ifrån felfritt och perfekt, men fullt acceptabelt, och med hjärta. Jag hoppas i alla fall att de som lyssnade upplevde att vi spelade och sjöng från hjärtat. Det är ju liksom det viktigaste.

Efter gudstjänsten satte vi oss och fikade med några bekanta i kyrkan. Jag var koncentrerad på barnen och följde inte riktigt med i samtalet som Förundersökningsledaren hade tillsammans med de andra två männen.
Plötsligt hör jag herr K säga:
-Kan Förundersökningsledaren följa med då tror du?

Jag ser en chans att få visa upp min sköna inställning till Förundersökningsledarens fritidsaktiviteter och säger snabbt raljerande:
-Det klart han kan! Och vänd mot Förundersökningsledaren:
-Du får ju alltid göra det du vill, eller hur!
-Ja, det är ju en juste inställning! kommenterar en av de andra fruarna.

Utan att ana ugglor i mossen vänder jag mig mot herr K:
-Vad var det ni skulle göra? Jag hörde inte riktigt.
-Vi ska paddla kanot… i Canada… i tre-fyra veckor!

Jag tittar förskräckt på Förundersökningsledaren som ser sådär härligt förväntansfull ut som han bara gör när det är äventyr på gång.
-Jaa, säger jag tvekande. Bara det inte är hela semestern…

Update:
Det var inte tre-fyra veckor det var frågan om. Och inte Canada heller.
Det var två dagar – runt Kållandsö.
Phu!