Nu har jag äntligen fått tummen ur (eller snarare; slut på undanflykter) och sått de där penséerna jag tjatat om så länge. Jag passade på medan Förundersökningsledaren vandrade med en vän på Hindens rev utanför stan.
Först gjorde jag i ordning 23 små krukor i mitt miniväxthus. Jag grundade krukorna med planteringsjord och hällde såjord överst. Jag vattnade igenom jorden hjälpligt och väntade tills vattnet runnit ner. Sedan tog jag fram min nyinköpta fröpåse. Jag blev ganska förvånad när jag såg att den bara innehöll 25 små pyttiga frön. När jag läste närmare på påsen så stod det faktiskt att det var just 25 frön jag köpt så det var ju inte så konstigt. Jag hade tänkt att göra som vanligt och stoppa ner åtminstone två frön per kruka för att sedan kunna spara det starkaste exemplaret om nu mot förmodan fler än ett frö skulle få för sig att gro. Påsen utlovade bara 65 % grobarhet men jag blev ändå dumsnål och la bara ett frö i varje kruka, utom i två av krukorna som var lite större och därför gott kan härbärgera två plantor en stund.
Om det här experimentet lyckas ska jag försöka komma ihåg att samla egna fröer när blommorna gjort sitt i sommar. Jag har läst att det ska var jättelätt, bara plocka in de torkade frökapslarna och låta dem explodera i ett stängt kaffefilter och sedan har man egna frön som räcker till en hel rabatt.
Fröna är ljusgroende och ska bara ligga ovanpå den fuktiga jorden. Jag följde instruktionerna men funderar på om jag inte borde tagit fram vattenflaskan och sprayat lite på frön och jord för att fröna skulle få ordentlig kontakt med jorden.
Jag satte i alla fall det genomskinliga plastlocket ovanpå “växthuset” (det är egentligen bara ett plasttråg med räfflor i botten så att krukorna inte har lika stor risk att stå direkt i överflödsvatten) och ställde det så nära lysröret som möjligt i tvättstugan.
Fast först ville jag få bort överflödsvattnet i botten av växthuset. Står krukorna för blött ökar risken för sorgmyggor och de där irriterande små varelserna fick jag nog av när jag tog in mina paprikor i höstas.
Jag kunde ju inte bara luta på hela tråget och enkelt hälla av vattnet (eftersom alla krukor med de värdefulla fröna skulle ramla ur) utan fick fundera en stund innan jag kom på den smartaste lösningen. Ett minne hjälpte mig på traven. Jag tror att jag kan ha berättat om det på bloggen tidigare. Hur som helst så använde pappa och jag sugrör för att tömma en traktormotor på dieselångande regnvatten en gång när olyckan varit framme och det regnat in på fel ställe.
Tänkt och gjort – jag hämtade ett sugrör i köket och ägnade några långa minuter åt att försiktigt suga upp jordvatten så långt att jag precis inte fick in det i munnen. Jag misslyckades (och sög för mycket) bara tre gånger så det gick ju väldigt bra.
När det nästan bara var jord kvar lyckades jag nå ner med en disktrasa och suga upp de sista dropparna.
Man kan undra varför jag inte kom på tricket med disktrasan direkt. Det hade både gått snabbare och varit en aning mindre hälsovådligt än att stå och pilla med ett sugrör en kvart…
När jag ändå var i farten och hade jorden framme så passade jag på att plantera om en stackars gänglig tomatstängel som mot alla odds överlevt både vinterns mörker och en månad utan vatten (när vi var på långresa). Jag har ingen aning om vad det är för tomat. Jag hittade den som bäbis i en av entrérabatterna i somras och gissar att den kommit som frö från kompostjorden jag spred ut i början av säsongen. Förmodligen kommer det inte bli något av den. Den vill säkert bo i växthus för att kunna producera någon skörd, men eftersom den hållit fast så envist vid livet hela hösten och vintern så har jag inte hjärta att hiva den ändå. Nu får den bo i ett mjölkpaket i vårt soligaste fönster så får jag se hur länge den klarar livhanken.
