Solen lyser in genom de höga fönstren och bildar ett mönster på den vita väggen längst fram i kyrkan.
Från flygeln klingar en gammal psalm som den hundrahövdade församlingen gemensamt stämmer in i. Språket är gammalmodigt med mustiga ord och ett målande färgstarkt bildspråk. När psalmen klingat ut tar solisterna vid med varma klara röster som vävs samman till en jublande duett om Guds kärlek.
På det stilrena altaret under korset brinner två vita ljus i förgyllda stakar bredvid en uppslagen bibel i skinnband. En bukett tulpaner lyser också upp, som en hälsning från våren.
Så är det dags för predikan och runt om i den stora lokalen hörs ett stillsamt prassel från tunna bibelblad. Prästen läser högt om Jesu tröst som vi får bära vidare till våra medmänniskor. Så lägger han ut texten och väcker nya tankar hos oss som lyssnar.
Gud är vår Fader, som vill trösta oss och bära oss genom hela livet. Han vill bota oss från den stora folksjukdomen – ensamheten. Och det är inte orden som är det viktigaste, utan närheten.
För att vi ska kunna trösta andra måste vi också våga komma nära, inte förlita oss på ord som kan betyda olika saker för olika människor, utan kasta ord och murar överbord och bara vara nära.
När predikan är slut sluts ögonen och vi riktar våra tankar och vår uppmärksamhet mot Gud. Ett lågmält bönemummel stiger mot taket, som ett rökelseoffer från testamentlig tid.
Gudstjänsten fortsätter med sång och flygel som stämmer till eftertanke.
Men jag kan inte tänka. Jag kan bara njuta och sväva iväg med den vackra sången som strömmar ur struparna från paret som står där framme på estraden.
Det här är förmiddagens höjdpunkt, att sitta översköljd av samstämda toner som lyfter och bär.
